tisdag 3 november 2015

Fan vad utmattad jag blir av distansengagemang. Smsar med E och försöker styra upp en träff på Gotland och genast infinner sig en lätt panik i kroppen. Jag orkar inte leta luckor i mitt schema och hitta i mitt hjärta vad jag bör prioritera.

Igår blev en demo färdig och jag lutade mig tillbaka under resten av dagen. 2 Demos är nu färdiga. Det har tagit mig sen slutet av september att göra dem. Under den tiden har också:
- Sökt- och hittat ett boende i Malmö fr o m december
- har haft ett fortsatt engagemang i IMÄI och gått på möten på Gotland såväl som i Jönköping
- Inkvarterat mig i Lund
- Fortsatt mitt engagemang i DDV och Pridefesten den 13:e nov
- Lyckats etablera nya kontakter i Malmö
- Lagt upp ekonomisk- och tidsplan för resterande av året
- Hittat ett till jobb

I förhållande till vad jag gjorde för 1 år sedan är allt egentligen i sin vanliga ordning, men jag känner mig ändå tröttare än någonsin. Det beror på flera avgörande faktorer, t ex distansen. att sitta framför datorn och författa 1000 mail, att sitta vid skype och vänta på samtal, att ha telefonintervjuer, att smsa sina fingrar sönder och samman. Att jag sällan tar del av vad mitt engagemang mynnar ut i rent konkret. Att inget jag gör känns som på riktigt. Att jag är ensam. Att listan över saker att ta beslut kring aldrig tar slut. Och utöver allt detta är jag vansinnigt understimulerad emellanåt. 

Såå jag borde omprioritera. Men det kan jag göra först när jag flyttat till mitt fasta boende i Malmö för då har jag 100% nya förutsättningar. Och inget säger att jag med säkerhet kommer veta då heller. Antagligen kommer jag aldrig veta hur vida det är en bra idé eller inte att arbeta med något jag har som intresse t ex. Så jag väntar. Denna väntan. Vem visste att en skulle slungas ut i livet och hamna i ett väntrum.

Nu orkar jag inte älta längre, tröttnar alltid efter ett tag av intensivt tjurande. Glad tisdag alla sura









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar