hejdå

jag är död, jag har dött. bloggen ska därför bytas ut. det har nästan gått ett år sedan det första inlägget, och det här är det sista.

en tanke

jag ringde och grattade far när dylan vann nobel. även i gotländska södersocknar är dylan stor bland gobbarna. kanske väcks ett intresse, kanske diskuterar de med varann, kanske lånar de en bok på den lokala bibblan - kanske inte. men det kan va en brygga mellan litteratur å glesbygd, en vinkning till den bittra befolkning som inte inkluderas i intellektuella rum.

normalt

jag börjar grina så fort jag måste hantera intryck som inte är rutinmässiga.
jag tvättar 2 gånger i månaden.
jag har silverfiskar under sängen.
jag har inget nämnvärt korttidsminne.
jag tänker inte särskilt mycket på någon annan än mig själv.
jag har 5 alarm ställda på morgonen. det första brukar gå av kl 04:40.
jag är avundsjuk och svartsjuk och unnar sällan någon något.
jag har aldrig svimmat.
jag har inte missbrukarpersonlighet.
jag har alltid nära till överdrifter.
jag följer inga serier.
jag äter möglig mat.
jag va sen med att lära mig stava.
jag vill helst inte lära känna nya människor.
jag blir stressad när folk investerar intresse i mig.
jag har slått rot i sanddyner.
jag är sällan genuint intresserad.
jag har aldrig sagt högt att jag älskar någon förutom till mina växter.
jag samlade på blyertspennor när jag gick på högstadiet. ibland plockade jag ut dem ur mitt skåp och lät dem falla mot stengolvet i korridoren, eftersom jag gillade det rasslande ljudet.
numer lyssnar jag på lövbris istället. det skänker samma tillfredsställelse.
jag använder ingen parfym.
jag är inte lojal.
jag har avslutat 4 relationer detta år.
jag undanhåller gärna sanningen.
jag har 5 piercings.
jag studerar i Lund.
jag har 4 sambos.
jag bor i Malmö.
jag heter Andrea.
jag är 27 år. det har jag varit i 3 år nu.
jag är normal.

whatever mixtape

ingen inbördes ordning.

1. Den svenska björnstammen - Detta har hänt
2. Hurray For The Riff Raff - Born To Win (Part One)
3. Slim Twig - Cannabis
4. U.S. Girls - Window Shades
5. Frank Ocean - Nikes
6. Circuit Des Yeux - Hegira
7. Circuit Des Yeux - Fantasize the scene
8. Keaton Henson ft. Ren Ford - Elevator Song
9. Crystal Castles - Femen
10. Pascal - Litade på dig
11. Mitski - Texas Reznikoff
12. Vånna Inget - Ingen botten

Årets pop/punkalbum kom ut i september: Stilla havet - Början på ett slut

jag litade på mig

ingen läser bloggen längre!!! jag kan se det för blogger för statistik över klick. inte ens jag läser bloggen längre, jag fyller tiden med sorg istället.

jag sörjer nu min oförmåga att ge. jag har ingenting att ge, jag har förlorat för länge. i min barndom söker jag efter något att skylla på - att jag kuvades, att jag drillades, att jag försökte gömma min skam längst in i byrålådan. att vi inte lärde oss att förlåta, att vi aldrig lärde oss att ge. att mor sa: du ska be dem dra åt helvete med ett leende. du ska ha bly i orden och 1000 lager hud, ovanpå: nålar. de kommer krossa dig om de når dig. att jag va ensam, att alla va oroliga och stolta över mig, att jag va en paradox hela skolgången.

att plocka björnbär varje augustieftermiddag efter skolan så vi kunde brygga sylt på dem, att ha 1000 björnbärsnålar i huden varje eftermiddag i augusti.

jag sörjer min förmåga att ge. att jag ger, men min valuta verkar inte vara värd något i andras ögon. jag kanske förhandlar med fel sorts ömhet, fel sorts intimitet, fel sorts händer och fel sorts ord. jag sörjer för min helt egna skull, för min förbannade tunga och slughet. jag sörjer min komplexitet, min enkelhet, min lust efter hud och alkohol, mina svala tankar.

den största sorgen är: den tvåhövdade själen. den som viker av åt båda hållen, den som lurar och bedrar och som håller sig till sanningen. den vill ingen väl och alla väl, den söker som virus i luften efter någon att härbärgera i, den förgör sig själv eller kroppen i sin färd. den största sorgen är att känna alltihop, och samtidigt ingenting alls.

Dinner Romance

Spotify ba: vi kan representera er! det skulle kunnat va bättre men små steg gör mig ändå glad.

Jag funderar på att byta blogg. Allt är oerhört kaotiskt. dag efter dag gör sig besvikelser i olika former kända för mig,  det här funkar inte som det ska längre. Istället har jag fört anteckningar i fysiska böcker ett tag samt twittrat, men en älskar ju bloggen.

Jag säger till om jag inaktiverar min blogg (mer än den redan blivit inaktiverar dvs).

en ambulans ska hämta upp dig snart min vän

Vissa ord kan luften inte bära. Luften blir stum och tafatt och klistrar fast sig på huden som Xylocain, Som lokalbedövande Xylocain. Vissa ord blir till öppna sår i luften.

Så jag säger inte som det är, jag säger:

Vissa av oss är dödfödda. Vissa av oss söker bara efter en öppning ut ur kroppen. Vissa av oss kom aldrig ur askan, utan askan förblir. Vissa av oss lämnar spår av aska från fimpen av gräset ur roten av problemet som ryker, ryker och flämtar och glöder i luft som inte bär orden.

Men inte vissa, utan alla knarkare dör i slutet av filmerna.

kära blogg,

helvete

slut

Jag

Söndag den 14:e augusti kl 22:14:

Spenderade natten i København med två av mina sambos där vi firade BumZens 30-årsdag.

Jag fick lift i duggregnet efter 30 min med en fåordig dansk till Sjælør varifrån jag sedan tog s-bahn till Nørreport station. Anlände till kalaset kl 22. Utanför det förut ockuperade, nu kollektivt ägda husen BumZen pågick en gatufest med scen, bar och tanz. Tysk liveakt, jag avvaktar, mitt sällskap kramar om sina vänner, jag ser mig om, 3 barer, en stängd dörr som leder upp till lägenheterna, bengaler, en øl, en soda, spanar, vänder bort blicken, ner. Slänger mig mellan kroppar till drum 'n base, haddaway, house. Pratar om Bodyguard, det rasslar till, någon vill hem, alla vill hångla, han blir utslängd, vi hasar oss en efter en till lägenheten 10 minuter bort. Jag somnar kl 04:30 och vaknar bredvid Ida och Nils. Brunch kl 12, vi ses där, jag matar en 1-åring med melon och mig själv med pannkaka. jag blev lovad en plats i en bil hem till Malmö men de for utan mig, jag hade inte tillräckligt mycket eld i baken. Jag promenerade själv i Nørrebro i 2 timmar och for med tåget till Malmö kl 16.

Jag vill inte slå rot i något!!! Jag vill aldrig sluta söka, jag vill lära mig allt och utvidga alla sinnen, jag vill bli mig själv och jag blir aldrig aldrig mig själv, jag förändras hela tiden. Mitt största intresse är mig själv och jakten efter mig. Jag vill vara min egen orsak och egna verkan, jag ska vara brottet och straffet. Jag är den enda som måste leva med mig,  jag är den enda som borde få döda mig.

Man undrar: varför dog jag varje dag? Man undrar; varför dog jag för 15 år sedan? Kommer jag någonsin klyva min egen jord med mina fingrar och förstå.

vilket är det djupaste mänskliga behovet? jag är komplex och intellektuell, men jag skulle säga att det är att bli älskad

JULI MIXTAPE

utan inbördes ordning

1. Vasas flora och fauna - Gudförälder
2. Tami T - Eat Me When I Bleed
3. Jenny Hval - That Battle Is Over
4. El Perro Del Mar - Love Confusion
5. Circuit Des Yeux - Alien Love
6. Samaris - Wanted To Say
7. Breakage, Burial - Vial
8. Jenny Hval - Conceptual Romance
9. Donovan - Hurdy Gurdy Man
10. Jon Dix & Beck Goldsmith (Flourishes) - Halcyon Daze

+ hela albumet John Talabot - DJ-kicks

juli är en tjuv

juli tar ett djupt andetag, andas inte ut på 4 dygn. nu stiger hettan i dess ansikte, dess kinder flammar upp, malmö står i lågor. jag skriver mitt första inlägg via mobilen och ska inatt somna ifrån årets kanske sämsta helg. mitt sovrumsfönster är stängt för att hålla djuren från soptunnorna borta men härinne vilar redan ett jävla svin.

jag är den svåraste människan att ha att göra med. jag är enkel, jag består inte av kod lika mycket som jag består av ord, skrivna, talade, raka. jag slår vakt runt mina gränser, jag firar upp ribban, jag sätter ut skyltar, jag skriver: fragilt, jag skriver: bly. jag fixerar ingen med blicken, jag har bara koll på mig själv. jag är brutal för de oärliga, för de vuxna barnen, för 3 apor och för de älskande. mina händer bär på knivar och vid rörelse klirrar min rygg då knivskaften stöter mot varann.

jag är den svåraste passagen, jag är kroniskt ensam, jag är ond, jag har rätt, jag har fel. jag är blodbok med ytliga rötter, jag födde skogen, jag växer. jag är löven som rasslar i vinden när juli andas ut igen.

will the suffering ever end

kära bloggen,

jag känner mig som en värdelös bit skit. sommaren för med sig melankolin som vanligt, den släpper aldrig taget om mig. mest av allt vill jag flytta hela tiden och börja om med noll vänner. aldrig nöjd, aldrig närvarande, alltid långt bort, alltid avundsjuk på alla, alla är rövnyllen, jag är ett rövnylle, mardrömmar varje natt och vaknar kallsvettig varje morgon. sover jämt, allt rinner mellan fingrarna, räkningarna ramlar in och brinner i flera dagar på skrivbordet, oöppnade.

jag orkar ingenting förutom allt. jag städar heltiden, jag cyklar ärenden, mailar, träffar människor, jobbar, twittrar, skrattar, till synes allt i sin ordning. men en skäms, en är bortkopplad eller kopplad till dropp, en kanske vill dö!!!!!

sommaren är en prövningarnas årstid. det är en oförberedd salstenta där din bordsgranne ristar in tatueringar på din arm med ett rivjärn. det är en tid då du ska ha roligt på stranden MEN dina fötter sitter fast i en cementblandare. det är att ha 1000 döda bin i ditt sovrumsfönster, det är att inte ha ett sovrumsfönster för du bor i ett jävla hål för du är död, död död död.

kuken på svenska flaggan förresten.

JUNI MIXTAPE

1. ANAMAI - Dirt
2. Mattias Alkberg - Stockholm
3. Agent Blå - Frustrerad
4. ANOHNI - I Don't Love You Anymore
5. Flume, Tove Lo - Say It
6. Vasas flora och fauna - Honda Monkey
7. Dean Blunt, Inga Copeland - 2
8. Beatrice Eli - Coward
9. Freddie Wadling - Jennifer, ditt hår brinner
10. Happy Hollows - Endless
11. Holy Now - Dream
12. Tami T - Eat Me When I Bleed
13. Papercuts - Mockingbird

MAJ MIXTAPE

Maj mixtape. ingen rangordning, hayoo

1. ANAMAI - Everyone
2. El Perro Del Mar - Change of Heart
3. James Blake - Put That Away And Talk To Me
4. Sara Parkman - Fält
5. ANOHNI - Violent Men
6. Tim Hecker - Obsidian Counterpoint
7. Jenny Hval - Mephisto In The Water
8. Nils Frahm - Our Own Roof
9. Mura Masa, NAO - Firefly
10. Laurel Halo - Thaw
11. ANOHNI - Watch Me
12. Magnus Ekelund & Stålet - Stállu 

från under stenen

Idag skickade jag mail till svt öppet arkiv. De trashade än en gång min lördagskväll genom att ha gjort slut med SPUNG s2 igen. Skicka ett mail och fråga ni med väl.

Idag bloggar jag från under stenen - den har legat över min kroppshydda hela våren, men nu har jag lyckats baxa undan tillräckligt mycket av den för att kunna se ljuset mellan trädtopparna. Alltså - skiten börjar lätta lide. Jag fick i eftermiddags reda på att min hemtenta från helvetet blivit väl godkänd och min arbetsköpare (som blandat ihop mig med min fru) sa att jag skulle kunna få jobba extra nästa vecka. Den sa typ "på måndag ska du få stirra på människor på stan en halvtimme i taget. du får betalt för heltimmar". Jag ba ja vet inte vad det betyder men RAJ RAJ. Allt detta mynnar dock ut i att v 22 kommer bli fullkomligt vidrig, eftersom jag kommer jobba extra mkt + skriva min sista hemtentamen.

I övrigt ser jag fram emot sommar för första gången sen jagvetinte, detta eftersom jag och min fru ska resa genom Sverige med slutstopp Umeå (eventuellt Kiruna). Jag kommer ha sommarlov i 2 månader. omg. Jag kommer antagligen bara lalla runt i hemmet och flytta runt på andras saker och läsa lite förstrött i olika tidningar. Spilla kaffe på barnets teckningar och skicka panikartade sms till vänner, cykla till Sorgenfri och stirra på ödetomten. Promenera runt i Pildammsparken och försöka hålla vemodet på åtminstone armlängds avstånd. Oroa mig, känna på askens blad, stjäla syren, grina. 

det som förlåtas kan

jag önskar glädjen kom lätt. att jag visste var den befann sig och att den inte svek. att jag uppskattade vad som erbjöds: att stå på en balkong och lyssna på brötig musik med sina vänner, att se på djurbilder, att känna doften av blöt asfalt mellan sofiefelund och kronborg. men inget når fram. inte ens stjärnorna på majhimlen når fram längre. inget räcker till förutom musiken om nätterna när jag går runt pildammen. då det bara är jag.

vsg, mitt vemodigaste just nu:

shitshit

inatt släpptes både James Blake's och ANOHNI's nya album på Spotify

April mixtape

utan inbördes ordning.

1. Silvana Imam, Erik Lundin, Fille Danza - Sett Henne
2. Lava Bangs - Itches
3. Moderat - Animal Trails
4. Circuit Des Yeux - Do The Dishes
5. ANAMAI - Mute Flames
6. Sahara Hotnight - Cheek to Cheek
7. Låpsley - Station (2014)
8. Rein - There Is No Authority But Yourself
9. Säkert! - Är du fortfarande arg?
10. Baba Stiltz - Bei2
11. Tacocat - You Can't Fire Me, I Quit
12. Doe Paoro, Adam Rhodes - The Wind
13. Moderat - Finder
14. Iamamiwhoami - Sever
15. Paarks - Easy Night
16. Gnucci, Tami T - Ultimate Syndrome

whineballe

sjuk för 3783 gången detta år, otajmat nå fruktansvärt som vanligt. Behövde sitta igenom ett seminarium imorse med yrsel och tilltäppta bihålor och tempen kollar jag aldrig längre. Ovanpå det fick jag oklar kritik på hemtentan av kurshandledaren, det klarar jag inte av nu. Befogad är den säkert, jag hade ändå kollat på bedömningskraven och skitit i ett av dem avsiktligt. Det kom jag inte undan med. Hepp. Skolan är hittills bara en lång övning på att lägga sig tillrätta i en form, jag har varit försiktig med hur jag klär mig, hur jag uttrycker mig, jag har somnat till vår undermåliga kurslitteratur men likväl använt mig av den som underlag i arbeten, jag har anpassat mig till Malmö högskolas eviga velande med scheman och salar. Den här stigen är uppstampad, jag vill ta ett steg ut ur den och lägga mig ned en stund å ba: gå vidare utan mig.

Stressen tar kål på mig, mitt schema är ett enda långt runthattande och pusslande. Jag ska löneslava, plugga, repa, träffa vänner, sova, maila, fixa saker. jag vill läsa, teckna, skiva, göra musik, gå på bio och cykla iväg långt långt, jag vill dricka öl helatiden, jag vill lägga mig ned under köksbordet och vila i 1000 år. jag vill allt. Men jag orkar inte det, det är det värsta. Inget är roligt, det är det värsta.

Idag fick jag brev från allmänpsyk som gett mig en tid hos en läkare den 9:e maj. Knappt 3 v efter mitt besök på akutpsyk (ojande undanbedes) med andra ord. Jag är förvånad, jag trodde att de skulle strunta i mig, ge mig en tid till hösten eller inte alls. Jag har uppenbart ingen tro på mig själv. Men jag går sönder, det såg de kanske. Jag rann ut på linoleumgolvet, det märkte de kanske.

det som är fint:
Att cykla genom allén i stadsparken, i Pildammsparken, följa stammarna med dagens sista solstrimmor längs dem med blicken. Dra djupa andetag, doften av ask, björk, popplar, blöt stad i tät skymning och det är skönt att cykla utan händer faktiskt, jag gör det inte bara av fåfänga. Aprils spellista på högsta i hörlurarna: Säkert!, Paarks, Hurula, Nico, ANAMAI, Vit päls, Baba Stiltz. Ett flyktigt lugn, stadiga pedaler, det härjade inre dämpat i 10 minuter.

vi är underground vi är underground

Igår och idag kollade jag på Kobras avsnitt om svensk undergroundkultur och techno/house-DJs. Blev alldeles till mig och har sen igår lyssnat på min gamla setlista från mitt f d DJ-kollektiv.

1. Fan vad jag gillar Kobra. Älskar reportagen och hur de väljer att göra dem. Älskar Kobras upplägg, varje avsnitt som hantverk - deras jingel, soundtrack, fotot. Jag ser på Kobra delvis bara för att få läsa eftertexterna och snappa upp musikspår de haft med i avsnittet, eller nöjt konstatera att jag känner igen den här musiken, det är Gidge, Axel Boman, Koreless, Moderat. Smygdrömmer om att få jobba som musikhandläggare åt ett tv-program, att få tolka foto med ljud. När jag lyssnar på musik föreställer jag mig alltid hur den kan tolkas visuellt, jag målar upp foto och scenario, tränar i huvudet på att gå utanför mina egna ramar, och att hitta dem. Kobra är ett exempel på hur jag föreställer mig mitt eget visuella och ljudmässiga ramverk.

2. Trion och skivbolaget Studio Barnhus intervjuades i nämnda Kobraavsnitt. Blev flipprig i kroppen av längt, jag hade mycket av Studio Barnhus i min setlista. Spelade Pedrodollar, Axel Boman, Egyptrixx, Baba Stiltz, Shakarchi & Stranéus. Brukade b la skolka från åtaganden och dra till en källare på kanske 15 kvm i Visby innerstad för att spela under lunchtid för en publik som brötade på i trängseln. Jag saknar det djupt nu. En dag vill jag orka hitta ett DJ-kollektiv och dra i fester igen.

Nu ska jag lämna filmer till högskolebiblioteket innan de stänger och sedan gå på bio @ Panora. Tjorven knarkar inte

det är laurence iallafall

Xavier Dolans filmer ligger ute på svtplay nu, bl a Laurence anyways, d v s en av mina starkaste bioupplevelser. Om du vill ha något att göra, glo in i en skärm kanske, kliv in här och låt en ovärderlig film välla rakt in i dig. OBS: gobben kräks i försnacket innan filmen börjar: den handlar INTE om en lärare som bestämmer sig för att byta kön. Den handlar om en kvinna som kommer ut som trans i sin 30-årsålder, och hur hennes liv - framför allt det liv hon har med sin partner - fortgår efter det.

PS

läste recension av Moderats nya album III där det beskrevs som för utmanande? hähum. jag älskar dem men om något så är vissa låtar, eller åtminstone vissa passager, snarare lite väl billiga. lyssnar igenom albumet och ibland så zzzzz... jag kan inte sluta tänka på den recensionen. nu ska jag källsortera glas och sova, honest blog.

loving me was crazy shit

jag kommer ha så himla himla tråkigt i maj. så himla. idag har jag gjort 1000 test för GAD och depression som varit helt värdelösa, test grundade på lika delar personlighet som fördomar och lösa påståenden. Men jag börjar att övertyga mig själv om min psykiska ohälsa vilken förhoppningsvis leder till att jag slutar va så hård mot mig själv och kanske en dag sätter mig i terapi. det känns fortfarande extremt långt bort.
   jag har börjat skämmas över min psykiska ohälsa, börjat oroa mig för att jag exponerar för mycket av det. det hade varit hanterbart om jag inte satt i klistret och om jag hade bättre kontakt med mina vänner. jag fladdrar runt utan filter i relationer, få saker är beständiga, få situationer är trygga. det är inte så hett att må dåligt, jag är inte rolig, jag har inte så roligt, jag har oroligt, är orolig.

(kompenserar för min orolighet genom en bild som ska distrahera er. vad händer här??? vi vet inte. det är en mobil i en kudde. det ser lite sorgligt ut kanske, eller roligt, eller så vet ni inte hur ni ska förhålla er till bilden. mobil i kudde.)

Idag har jag också varit på morgonseminarium där jag tuggade fradga medens jag härjade på om realism i lärarhuset. hoppas ingen hörde mina utläggningar för de va iscensatta OBS!! mina kurskamrater är präktiga medelklassbarn och jag orkar inte se dem i ögonen längre. jag nämnde min mensvärk och 2 st killar blev genast obekväma och försökte härska över mig. jag ba happ, jag är iallafall igång med min uppsats till skillnad från er för min ångest kan bara hållas i schack genom planering (: livmödrar är det mest hardcore organet. mens förvandlar mitt liv till en slasherrulle på 2 min, motorsågsmassaker ain't got shit på vad min kropp utsätter mig för. min svanskota eroderar och jag vill skära opp min mage med en kniv för att riva ut alla organ jag kan nå, jag vill inte veta av min kropp från navel och ned längre, jag vill dra min kropp genom en sån grov sågmaskin på träslöjden. att organet ens heter livmoder är en skandal, det borde heta dödsapparaten.

igår satt vi 4 vuxna i köket och bråkade om måtten på lejon och diskuterade hur vi skulle gå till väga för att göra en så verklighetsförankrad honeybadger-kostym åt vår dammsugare som möjligt. vet ni vad jag pratar om? se denhär videon innan ni läser vidare. såhär ska det gå till: dammsugarkroppen är honeybadger, päls och så: dammsugarslangen är en kobra vilken honeybadger äter opp. dammsugaren kommer ha honeybadgermentalitet, och honeybadger doesn't give a shit. honeybadger kommer dammsuga även om du behöver sätta ihop en lektionsplan för dina 8:or, honeybadger äter upp dina cykelnycklar, honeybadger väsnas i 3 timmar utan uppsikt. honeybadger doesn't give a shit. 

Nu måste jag sova eftersom jag ska upp kl 08 och plugga. nästa vecka börjar jag jobba samtidigt som jag skriver på mitt slutarbete som ett jackass. sist jag kombinerade att må röva + plugga + jobba så slutade jag med att jag bröt mig in på kneget nattetid och stal material från deras förråd för att bränna på ett torg vilket ledde till mer ångest samt att butikschefen beslöt att byta portkod till personalingången. loving me was crazy shit. gonatt

ingenting är värt särskilt mycket idag

jag har alltid något i munnen - kaffe, tuggummi, snus. jag har börjat snusa igen för att jag vill ha något dekadent, för att stoppa suget efter annat. Nåt måste jag ha. Jag går igenom spellistor från 2010, jag mår illa. När jag cyklar till Malmös kustlinje och känner lukten av tång och sandstrand mår jag illa, när jag känner doften av nyklippt gräs mår jag illa, när jag går igenom gamla bilder på mig själv mår jag illa. Jag fattar inte varför mer än att det påminner om sommar och uppväxt. Var det utanförskapet? Eller hände något annat? jag vet inte, jag minns inte.

En vår i min barndom rann den extra mycket vatten i diket bredvid vägen vi gick hem från skolan. Diket vi gick längs slingrade sig 1,5 km mellan landsväg och åkerlandskap, tallskog och inhägnader åt boskap. Vägen kantades också av skräp: plast, cykeldelar, ölburkar, tomma eller med skvättar kvar i bottnen. Jag och min tvillingbror roade oss den våren med att anta varsin ölburk och låta dem tävla i att snabbast rinna längsmed vattnet i diket. Vi tävlade tills det inte fanns något vatten kvar att bära burkarna. Vattnet rann aldrig i samma strida ström i diket efter den våren och jag och min bror lekte snart inte mer med varann.

Diket var som sagt hem för mycket skräp. En annan vår hittade jag och min tvillingbror en postlåda i diket, en mossgrön i hårdplast. Om idén föddes där eller om vi redan var igång minns jag inte - men vi började samla på oss ölburkarna vi hittade längs vägen. Burkarna skulle gå till pant, vi ville ha kronorna vi såg i de buckliga burkarna i diket. Knattar som vi va så la vi burkarna i vår nyfunna väska - postlådan - vilken vi i sin tur la undan hemma i en gammal jordkällare. En dag, den minns jag väl, kom en av våra föräldrar och sade sig hittat en postlåda bland en massa ölburkar. Det är knäppt hur en kan va sådär 8-9 år och få den isande känslan längs ryggraden för en måste försvara tomma ölburkar för ens föräldrar. Vad tänkte de? Jag hade velat veta vad som gick deras skallar. Nästa minne är att postlådan hämtas upp av dess rätta ägare, lådan hade antagligen blivit riven av en snöskottare under vintern. Jag fick 70 spänn för den upphittade postlådan och glömde bort ölburkarna som (antagligen) raskt hade omhändertagits av våra föräldrar.

Mitt första starka minne av att erkänna och ge uttryck för min molande ångest är från samma väg. Jag var 11 år och gick hem från skolan med min tvillingbror. En ny person hade börjat i vår klass, L, som var 1 år äldre. L va ett trasigt barn från en trasig familj, vi möttes snabbt i vänskap och strax även i konflikt. Jag va på väg in i tonåren och trivdes inte någonstans. Fel kropp och fel personlighet och inga kompisar och ondskan i hemmet och fruktansvärt rädd för världen. Hur mycket jag sa till min bror och hur mycket jag bara tänkte minns jag inte, men det var på den vägen längs det diket.

RAJ RAJ

Igår ägnade jag mig åt en kär syssla: gå igenom månadens musikrecensioner. Hittade massa gottis, bl a album som jag redan lyssnat igenom t.ex: Öronbedövande Mörker, Naturkraft, Vissa nätter och Brute. Dessutom har hotshotsen Miike Snow snäppt nytt, ett band jag tröttnat på men vars debutalbum jag en gång lyssnade flitigt på. M83 har också släppt nytt samt PJ Harvey (släpp på spotify rå!!!!!). Det här är dock vad jag fann igår:

• Raring's EP "Du O Jag". Recensenten skrev "vem vill göra rock på svenska efter Hurula? [...] raring vill" och "Mattias Alkbergska arvet". Jag ba ge mig en sökmotor, men såhär i efterhand så tycker jag att jämförelserna inte gör Raring rätt. Mattias och Robert Hurulas musik ges karaktär av sina poetiska och egensinniga texter, vilka jag inte tycker Raring på långa vägar mäter sig mig. "Du O Jag" är okej, det är sött, det är lätt, och det är lide lide Mattias Alkbergska gitarrer ibland.

• Gidge's album (??) "Lulin". Gidge gör musik sprungen ur de täta barrskogarna, från djupen av stenbrotten, från västerbottnisk glesbygd. Mer konceptuellt denna gång, enl min tolkning pga att viss- eller all musik i "Lulin" är soundtrack till en film. På gott och ont har det inneburit att Gidge brytit karaktär i förhållande till förra albumet och nu gör mer ambient/ experimentell musik. Lyssna på Gidge - Lulin här

• Lava Bangs Album "Quit Continue". Jag har ingen tidigare relation till Lava Bangs, och jag fastnade inte heller direkt utan fick sova på albumet innan jag kunde ta till mig det vid andra lyssningen (jag hade tacolov trots det svala mottagande sparat albumet i en """punklista"""). De är punkrock, girl-riot. Bästa spåren hittills: Itches, Ouch!, Birthday.

Nu till den knulligaste nyheten:

• MODERAT HAR SLÄPPT SITT ALBUM "III" NU!!!!!!

  Jag har inga planer på att förhålla mig sakligt till det. Jag älskade singeln de släppte för 1 månad sedan och jag hittade fullängdaren nyligen, den släpptes tydligen häromdagen. Animal Trails är favvon tillsammans med Reminder än så länge. Album finns på Spotify, i affärerna, ej ännu på tuben. håll till godo

jag har velat supa ned mig hela tiden ända sedan jag kom till malmö

Jag kommer krascha snart. En osmickrande bild av mig själv är väl uppmålad, där jag försöker rättfärdiga mig själv, där ett samtal inte kommer utan jag prackar på det på andra. Det finns otrygghet i att inte bli inbjuden till dialog, utan att ständigt vara den som får föra saker på tal. Jag lägger visserligen stolthet i det, att stå upp för sig, våga prata om det som är obekvämt. Men den nöter på mig, gör att jag känner mig ovälkommen, ger mig för mycket utrymme att fylla med vad som helst. Det finns en glipa mellan mig och min omgivning i malmö, tunn och nästan osynligt som den glipa mellan staplade pappersark. Och glipan är vass.

Jag saknar de som vet vem jag är, de som vet triviala saker om mig. De jag slipper dölja mig för, förklara för, inte har en chans att ljuga inför. De jag kunde kommunicera med. Minnen av trygghet och trivsel, minnen av närkontakt. Minnen av något som kanske aldrig varit, kanske efterkonstruktioner, kanske tiden som förlåter och förskönar. Fast ändå, minnen.

När människor inte känner till grundläggande saker om en så skalas personen aldrig av. Jag står aldrig naken inför dig, du får aldrig hela historien, vi delar aldrig på bördan. Och säg inte att jag ska ta det lugnt, jag tar det inte lugnt, jag tar det hårt. Jag vill supa ned mig hela tiden och inte va bättre än så. Jag vill sluta stjäla min egen tid, jag vill resa mig upp och be om ursäkt för att jag störde och lämna lokalen. Jag vill vika mig omsorgsfullt, stryka en snäll hand över mig själv och lägga undan mig i ett skåp. Jag vill inte att något ska stå i vägen, fast det räcker inte.

Jag ber om en förändring. Jag ber om att någon ställer mig mot väggen och säger att jag är vilse, att jag har fel. Utmana mig, syna mig. Jag väntar på att någon ska hinna före mig, överraska mig, sätta saker på sin ända, ändamålsenligt, medvetet. Jag vill inte kunna ha svar på tal längre.

Jag har varit 27 i snart 3 år.
tjatja

jag har sett dödsmetal i folkets park, bred dina vida vingar (mars mixtape)

utan rangordning

1. ANOHNI - Drone Bomb Me
2. Sexy Seushi - Rien Á Foutre
3. Fatima Al Qadiri - Fragmentation
4. Grizzly Bear - Will Calls
5. Kaitlyn Aurelia Smith - Existence in the Unfurling
6. Farväl till Ungdomen - Hemma, men helt borta
7. NAO - Take Control of You
8. Empress of - Woman is a Word
9. Kent - 747
10. John Maus - Cop Killer
11. Kaitlyn Aurelia Smith - Careen
12. Håkan - Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

dethär är mitt livsverk

Töck det är rart att folk kollar bloggen trots att jag ba uppdaterat 2 gånger den senaste månaden. Jag va som mest aktiv hösten förra året, då jag jobbade hemifrån i fucken Lunds söderkvarter. Vem som helst skulle ha gått spritt språngandes och skapat en blogg och blogga ifrån den 2 ggr/dagen i min dåvarande situation. Jag va spritt!! Utfläkt som träflisor runtom i stadsparken och vår lägenhet. Som om någon dragit mig genom en svarv. Sen flyttade jag ju till Malmö med en kort avstickare på Gotland. Jag har andra problem nu, liknande till sin tyngd, men av annan karaktär. Undrar ibland vad som skulle ha skett om jag flyttade till Ume. Inte så mycket antagligen, eftersom jag skulle behövt ta med migsjälv. jag skulle väl sprida ut mig själv på olika platser, se saker med ögonen och magen och hjärtat, känna vinden och asfalten i tramporna på cykeln, blivit besviken i olika kvarter i olika omgångar, hittat hem och ingenting alls.

nu lyssnar jag på Le Tigre, Laurel Halo & Farah. Himlen spricker upp och den grymma vårsolen kastar sig mot tegelhusen, in i stängda sovrum, mot pölar på taken och hemvändande fåglar som pilar över västra malmö. Vi har organiserat ett litet dagis hemma för barn mellan 1,5 - 37 år. Vi trotsar på mornarna och sätter foten i fel byxben och tjuter som syrener och dricker 1 kanna kaffe var per dag och spelar tevespel sent sent in på nätterna. jag bidrar genom att vara sur exakt hela tiden och inte ta ut källsorteringen och säkert 70000 andra saker som jag inte ens lägger märke till.

Ikväll ska jag se Yarden, innan dess: plugga i 2 h. herrå

ni behöver mer emo i era liv

februari mixtape

utan inbördes ordning

1. Nicole Sabouné - Bleeding Faster
2. NAO - Apple Cherry
3. Vånna Inget - Du och Jag
4. Savages - I Need Something New
5. Moderat - Reminder
6. Nova Heart - Lackluster No.
7. Mattias Alkberg - Fyllskalle
8. Savages - When In Love
9. Kedr Livanskiy - Sgoaret
10. Jennylee - White Devil
11. Miriam Bryant - Ett sista glas
12. Jennylee - He Fresh
13. Vånna Inget - Ingen Botten
14. Magnus Ekelund och Stålet - Stállu
15. Psykofant - Tjorven knarkar inte!
16. Kedr Livanskiy - Razrushitelniy Krug

smygfoton sommar 2015

ngt gammalt

Almedalen. fula byxor dåliga vanor hemskt olycklig. will the suffering ever end

brevskrivningsverkstad

En är en charmknutte. En vet vad en vill ha och sticker inte under stol med det. En är en mästare på att argumentera för sina önskemål. 3 personer författade detta brev över varsina dryck på ölcaféet vid Södra skolgatan. Det osade av frän urindoft i lokalen och folk utlöste varandras högljudda skrattsalvor som småbarn i bollhav. Innan hade vi varit på Vernissage, vilken som sig bör va bajsnödig. Där häxorna drack sina vin medan jag hällde i mig cider som om morgondagen inte fanns. här kommer iallafall brevet. Nån idé om hur vi ska få fatt i Leif's adress? tips mottages hjärtligt

du har en ljumske

malmö har inte ens någon inneboende melankoli. i parkerna finns växter men inget liv. fula konstbäckar, lojja änder. butikerna, de misslyckade galleriorna, södra förstadsgatan, möllan, lilla torg, stora torg, centrala norra till mobilia. jag romantiserar inte. det är inte som någon annan stad jag varit i. hamnområde för evigt fast i renoveringsstadiet. inga hemligheter, inget. jag möter blickar för jag är inte rädd för att jag skulle se någon. fan fan fan att jag bor här

---

jag luktar spya. om jag blir kräksjuk igen så kommer min mage gå bananas. vill isf gå på vätskeersättning resten av 2016, på dropp

---

imorse skrek jag 2 vodka på tapp tack!!!! jag var odräglig. försökte starta danståg. jag fick förklara för två killar att det finns alkoholfri öl. det var svårt att hålla sig nykter och inte bli jättefull den här gången. festens besökare verkade va en salig blandning av alla outsiders från högstadiet och de som alltid varit så snygga att de aldrig behövt tänka med hjärnan.

---

härliga jag sa under min examination i fredags till en kurskamrat att han är empatiskt störd. knappt 1 månad in i terminen. charmtroll 

---

tänkte utsätta mig för filmen "Love" imorrn. utmanande sex osv. vet inte vad det betyder, känns som att jag kommer bli på sin höjd måttlig utmanad. vet inte heller vad jag tycker om regissören, verkar skapa film som frossar i dekadens och triggers. det visar sig. vill osså se:

• fire at sea
• sauls son 
• pojkarna

The Danish Girl sög enligt förväntan en hel del röv. jag har börjat bli allergisk mot kostymdramer dessutom. don't pay to watch it kids
---

• Fatima Al Qadiri släpper nytt snart, hurr hurr!!! 
• Jennylee's album "Right on" är en skatt
• Savages kommer till Babel i vår och jag kommer inte kunna gå. vik mig
• Mattias alkbergs - Tunaskolan blev månadens album. bäst: "Med spöken", högt tempo och yla av sorg. jag stör mig på att J var den som introducerade Mattis för mig, att han la in "kom kom" i ett mixtape. jag stör mig på att han har förstört allt. men bara emellanåt.
•  PJ Harvey släpper nytt snart osså och singeln The Wheel bådar gott
• James blake håller på med radio endel (?) och läckte nyligen sin nya låt Modern Soul:

---

nu ska jag sova igen alla förlorade timmar från de gångna 3 dygnen. det ska bli skönt att bli medvetslös. om jag lyckas:...::;; kyss

levande död i södra sverige

Idag examinerade jag mitt arbete och tar riktig helg. m a o inget arbete ö h t, och iväg på kalaz i gamla Lundaboendet ikväll. nästa vecka får jag sportlov från 22:a feb till 3:e mars. vadskajaggöra. H har åkt iväg till Ume igen och är borta i 2 veckor from idag, vilket stör mina rutiner. lista på saker jag skulle kunna göra:

-gå på bio
-teckna
-prodda
-dega runt med F på hans jobb
-träffa J
-köpa delicatobollar och distrahera S från sitt serietecknande
-styra upp ny mobil
-skaffa dendär piercingen
-träffa coopy
-läsa
-åka på west coast riot me katten
-starta granskningen av asylgruppen-fallet
-förbereda inför nästa delkurs
-hitta ny musik
-läsa alla artiklar jag staplat och bokmärkt
-styra upp middagen jag lovat A
-skicka in jobbansökningar
-terrorisera P om spelningen i maj
-twittra ordentligt
-förbereda inför IMÄI-festen i april
-lägga upp en vårbudget
-besvara gamla sms/chatt
-redigera min couchsurfingsida
-arkivera
-ta nån öl med någon. sitta på lokal och titta på folk. undvika ögonkontakt och älta saker.
-skriva

bloggen är död

En tar sig hemifrån. En ligger i en säng någonstans i mysiga Dalaplan. En cyklar hem igen på natten och det faller snö i Malmö. Snön smälter i plusgraderna i gropar i asfalten i cykelbanorna och sprätter upp som spår av träck längs min rygg och röv. Gatljusen hänger stillsamt i sina vajers över gatorna. Flackande ambulanser som nästan kör på en vid södra sjukhuset, rader av taxibilar vid Södervärn och Triangeln, ensamma människor i fuktiga dufflar med ögonen i backen längs Pildammsparkens promenadsträckor. Om jag cyklar tillräckligt snabbt går trafikljusen mellan Sofielund och Kronborg alltid gröna när jag väl ska passera dem. Det luktar nybakad gofika vid Sofielundsparken där de vattensjuka odlingslotterna vilar. Det tar ca 15 minuter för mig att ta mig från Kronborg till Sorgenfri, det är roligast att cykla genom möllan kl 16. Någon försöker sälja något vid bajsrondellen, Kämpa Malmö pryder ej längre dess välvda vägg. Gamla tältlägret står öde bredvid ateljén. Vid ateljéns cykelställ ligger ett par lumpna kängor, skärvor från en spegel, spruckna illgula soppåsar med diverseavfall som sipprar ut, fimpar, godispapper, skit, idel skit. Däri klafsar jag runt för att kunna palla upp cykeln bredvid de andra och låsa om den med min omständliga kedja. Hamnen, där allt är modern arkitektur förutom det nedgångna gamla varvet. Skolans lokaler i en rad längs hamnområdet: Niagara, Orkanen, Gäddan.

Jag börjar känna mig desperat. Någon måste rädda mig snart, någon, något. Malmö rör inte vid mig trots att jag sover i dess famn varje natt. Det spelar ingen roll vad jag ställer till med, inget tar sig innanför mitt skinn. Det är inte värdigt.

oskyddat sex med kulturstockholm

Det är viktigt att jag alltid tänker på vånna inget. Jag tar livet på för stort jävla allvar

Dag 1, jag tog mig till STHLM med ett SJ-tåg som ofelbart blev försenat med 30 minuter. Satt av 5 timmar i andnöd eftersom tåget var fullsatt och min vagn osade av tung herrparfym, morgonandedräkt och svett. Mötte upp A vid ringen på centralen och återförenades i en hastig kram innan vi tog oss till perrongerna för att hitta vår replokal. Ice queen hade fixat ett ställe åt oss på Östermalm, en plats där jag kände mig oerhört malplacerad. Det var en känsla som inte släppte på 3 dygn, för absurd nog så spenderade jag större delen av min vistelse där. Har aldrig varit ordentligt i de kvarteren. Har gått förbi Stureplan under 1:a-majtågen, men närmare hade jag aldrig tidigare kommit. Jag kände mig obildad. Gömde snabbt undan känslan.
   Vi snurrade runt i humlegården för sightseeingens skull och jag försökte förstå grejen. Min oförmåga att uppskatta saker gjorde sig påmind igen. Till mitt nöje så var jag för en gångs skull personen med lokalsinne, så jag vägledde oss med hjälp av GPS till replokalen, Nalen, hotellet, tunnelbanan, gator upp, ned.

Ice queen är en karaktär, alltid svår för mig att greppa men lätt att gilla. Ett underhållande geni, ett varmt hjärta och tålmodig vän. A och jag lämnades i högmod ensamma i replokalen, för att några timmar senare sammanstråla med IQ igen, i slokhattar. Det var en jävla skämt till replokal, bara ett vanligt rum någon slängt in instrument i egentligen. Helt värdelös akustik och medhörning. Trummorna lät som glas i rännsten. Inte ens A lyckades dölja sin besvikelse under repet. Vi gav oss av med tomma magar och hoppades på att soundcheck dagen efter skulle få upp vårt hopp igen, annars var vi helt körda. Låta som ett otajt högstadieband på Nalen. Berts band som Klimpen hijackade, blä.

Dag 2, jag vaknar i Högdalen. Hotell fick vi tillgång till först den 4:e - 5:e feb, och i efterhand hade jag gärna hoppat det. Mitt hotellrum hade samma nyans som en matbaserad spya och fönstret släppte in ungefär lika mycket ljus som ett peephole. Värmen var påträngande, som ett bastubad, som att va hopkrupen för nära elden. Jag tog mig iallafall från Högdalen och mötte upp A vid Nalen, jag var helt omöjlig vid det här laget. Ville att allt skulle gå över. Krystat möte med andra artister, lät A prata åt mig och gå mina ärenden. Olust, skakig, främlingskap. Det är inte min värld. De hade släppt albums, Europaturnerat, sålde merch, hade utbildning, hade en stor repertoar. Skrattade åt oss när vi sa att ett gig aldrig blir perfekt, vår självkritik, vår osäkerhet.
   Vi soundcheckade, vi fick öl- och galabiljetter och styrde mot hotellet för att förbereda oss. Jag förberedde mig genom att frossa i nervositet på hotellsängen.

Vad som skedde från att vi återvände till Nalen till 19 timmar senare då vi checkade ut från hotellet lämnar jag åt fantasin. Det var en kraftigt klyschig rockstjärneafton, inget att återge eller minnas.

Vi checkade ut, Dag 3, och ringde upp vår vän J. J bor i en helt vild lägenhet inte långt från Nalen, vi hasade dit med tung packning och kläder på sniskan. Fick känslan av att jag började tära på A's nerver med mitt svårmod. Försökte skärpa mig, kutade runt och bytte kläder, gav komplimanger och fotade lägenheten. Började hetsa fram ett dagsschema medan A & J var bänkade i soffan och lyssnade till Anna Books läckta mellolåt (den va f ö ??? helt platt). Hade sedan länge bestämt med L att ses och stämde möte på 44:an kl 15. Det var ett svårt möte att styra upp, med den knappa tid och ork jag hade. Jag vilade huvudet i L's knä och pratade om new public management, myten att kapitalister är människor, bajsnödig nykterhetsmoralism och alkoholnormer. Åt hamburgare och lassade in kladdkaka. Sa hejdå 2 timmar senare vid Skanstull och skildes åt i slow motion, kikade efter dens orangea jacka i ett tåg mot Odenplan medan jag steg på ett tåg mot Hagsätra.
   Anlände till Högdalen med död mobil vilket stoppade mig från att kunna kontakta- och bli insläppt i mitt härbärge för natten hos min ex-sambo J. Duckade ett bråk vid spärrarna och frågade personal på pressbyrån om jag fick ladda mobilen hos dem. Den sa att nej, tyvärr, chefen är här, och nickade diskret mot ett rum bakom disken där en person rotade runt i en kassan. Kilade istället in i Caféet som låg vägg i vägg och laddade mobilen i ett vägguttag medan jag försökte se intresserad ut av deras räkmackor. Laddade upp 7% och stack ut igen, kontaktade J och blev insläppt. Vi kokade te, gnällde och surfade runt på olika sthlmsbiografers hemsidor. Jag drog mig för att åka iväg till Nalen igen till ännu en gala, men tog mig iväg kl 20. Gratisbiljetter ska ej gå till spillo.

Vid Nalen pågick Manifestgalan, en pretentiös indiegala för indiekultur. Blev innan jag ens stigit in genom portarna stoppad av en vakt som med granskande ögon frågade mig om jag hade någon biljett (det låg inte på vakternas ansvar att kontrollera biljetter). Sa ja, det har jag, blev insläppt och bekräftade att ja, jag får va här. Jag tvivlar på att alla får samma fråga av vakterna. Stötte redan i entrén på P, som jag samarbetat mycket med på Gotland. P har en historia av att vara producent i STHLM och minglade således för glatta livet, så jag gled snabbt vidare. Hade fått veta att mitt ex var nominerad i nån kategori och därför också var på plats under galan. Jag klev in i konsertlokalen och fick genast syn på den där den satt uppallad på läktarna där bara nominerade artister fick sitta. Jag vek snabbt undan blicken. Stirrade ett tag på Cleo som höll låda på scen innan jag jagade upp A som beställde öl i barlokalen. Jenny Wilson spelade pingis i ett hörn. Amanda Bergman hade en snygg dress. Jag va trött och ville gå hem, men hade beslutat mig för att se Mattias Alkberg innan jag fick ge mig av. Gratis osv.
   De klev på scen sist av alla (såklarrrrt) och jag kände till min stora nöje igen båda gitarristerna från två gig vi tidigare arrat på Gotland (Hurula+Mattias Alkberg). Tog modet till mig och gick upp till dem efter giget, blev igenkänd. Vi talades vid ett tag innan jag tog ett nummer och begav mig hemåt, inte längre trött efter att ha dansat till Fyllskalle. Irrade ej mer på Stureplan. På tåget hem till Högdalen försökte jag samla mina upplevelser för att kunna sammanfatta på bloggy.

oh you touch my hyra-la-la

Att ha en blogg är intressant i dessa tider. På så gott som alla andra sociala medier så kan en få omedelbar bekräftelse via följare, gillamarkeringar, reposts, retweets, delningar osv. Jag har ingen aning vad ni går igång på och vad är som får er mat att gå upp istället för ned. Vad jag kan se är: hur många som sett varje inlägg (opålitlig statistik) och hur många som varit inne på bloggen varje dag. Så gott som ingen ger mig respons på mitt bloggande heller, ingen kritik, inga kommentarer, ingen som tar upp något jag skrivit med mig.

Följderna blir att jag inte har något rättesnöre att gå efter. Det är en nyttig övning för mig, att vända mig till mig själv. Jag har gått ett helt liv och gjort annat, det är en väg svår att vika undan från.

Idag har vi gått igenom januaris elräkning och kommit fram till att vi måste betala mer månadsvis för att få det att gå runt. Jag måste numer punga ut med 3400:- per månad, och utöver det 1000:- för vår gemensamma hushållskassa. (här var förut en lång arg utläggning, men det känns B att ta upp det på bloggy innan jag pratat med kollektivet om det). Det gör ont bara jag tänker på summorna.

Har f ö börjat fundera över hur jag ska ta upp mina festvanor igen, ty jag saknar att fladdra runt på dansgolven och att rulla hatt. Vill inte höra migsjälv säga att jag är för upptagen eller trött för att hitta på saker längre.
   Jag var på en hemmafest förra helgen för första gången på säkert år, Högdalen i gnistrande ishalka, tunt mörker, människor i klungor vid torget. Jag och C pulsade fram längs Sjösavägen medan jag noggrant gick igenom min gårdagskväll, hur jag övervägde att kissa i ett trapphus samt tämjde 2-åringen som satt i halsen. Hen pep som en gummianka men travade ändå nöjt runt i köket med en pappkasse över huvve. Efter anekdoten, väl framme vid festen, så satte vi oss tillrätta i hallen, en yta på kanske 2 kvm. Blockerade ingången med dryck i hand. Träffade J, hade Hetsen. Nån blev inlåst på toa. Lättade på våra rövar runt 12-snåret för att hinna sova, snubblade på trottoaren på väg hem och vinkade av C vid busshållplatsen. Fin och kravlös återförening med livet som helgbejakare (helg eller vardag, det har varit mig detsamma en lång tid nu). Ska försöka styra upp öldejter, har en handfull vänner som sagt sig vela pröva på krogen igen. Upp till bevis.

knivövning

Att leva är en styggelse. Idag pågick rasistiska/neo-nazistiska demonstrationer (+motdemos) i bl a Dover och Stockholm. Vi vänder historien och varandra ryggarna till. Vi är sämst allihop. Vi är inkonsekventa feminister, antifascister, antirasister. Vi har ett förlegat språkbruk. Vi könar varann. Vi går till krogarna som befinner sig i fackliga konflikter. Vi är inte bättre. Vi misslyckas trots att vi försöker. Vi föddes med knivar i händerna och hål att kila in dem i i våra ryggar.

Det är inte lätt att träffa rätt med kniven, kompis. Men det är möjligt och vi ska jävlar försöka.

JANUARI MIXTAPE

här kommer januaris mixtape, utan inbördes ordning
1. NAO ft. A.K. Paul - So Good
2. Empress Of - Standard
3. Savages - The Answer
4. Janina Frank - Svartalv
5. Jennylee - Boom Boom
6. Radiohead - Lotus Flower
7. Fever Ray - Im Not Done
8. Tami Tamaki - Despicable
9. Son Lux - Easy
10. Nicole Sabouné - Rip This World
11. Zhala - Slippin' Around
12. Fever Ray - If I Had A Heart
13. Katie von Schleicher - Move Through

i brist på annat

Här får ni lite inblick i mitt liv genom ett mail jag nyss författade och sände iväg. De går inte att vara särskilt privat i mail av denna karaktär så jag tackar min blogg för tjänstgöring som terapeut samt dagbok. Idag har jag försökt plugga och nästan nästan blivit medryckt i någon slags hetta. Men likt ett blygt ögonkast var hettan flyktig och gled snabbt undan. Det är inte hett med högskolestudier. Jag skyr redan miljön och jargongen. Studenter går runt i klungor och har stickade tröjor i jordfärger och sätter sig i soffgrupper med kurslitteratur uppslagna bredvid latten, mackan, mobilen. Jag rycks med i en längtan efter sociala sammanhang och vet samtidigt att min längtan inte är verklighetsförankrad. Jag romantiserar på tok för mycket.

Sedan, ikväll, cyklade jag som en pil förbi parken och in i Möllan med sikte mot Babel. Snabb på pedalerna, allt ljus är grönt ljus. Väl framme träffade jag upp med Y & H för att planka in på Doc Lounge. En dokumentärfilm om New Yorkers satirtecknare visades kl 19 och jag blev glatt överraskad av hur hög igenkänningsfaktor var - jag sysslar ju osså med satir, dock ej på samma nivå. Kraven på abstrakt tänk, känsla för detaljer, träffsäkerhet, stil och mall är densamma i satirteckning som i skojskrift. Satt hela filmvisningen på en stol i hårdplast och sakta domnade min röv bort. Vi rörde oss bortåt direkt efter filmslut, motvind hem, blixtcykel, inget bagage, utvilade muskler = snabb som en uv. Ty vad är motvind för en vindpinad öbo. Nu, just nu, borde jag slutföra blogginlägget och plugga in tre artiklar. jag borde också fortsätta blogga tills jag fått nog. Jag borde också göra precis vad som faller mig in - twittra, sova, äta, dra på mig min overall och tjura runt i lägenheten. Att borda, vad är dä.

mlmööö

kan åren gå så dethär går över

zzzzzzz

Idag vaknade jag upp igen. Jag fann mail i inkorgen och ett av dem var från nissepedia som informerade mig om att de planerar att släppa en ny upplaga av sin bok till våren. Och att en kan bli publicerad där. Fint. Framför allt fint att nissepedia hörde av sig och gjorde sin existens påmind, eftersom jag gör vad som helst för distraktionsmedel. Jag skrev dessa två imorse, inspirerade av tidigare blogginlägg:

Oskarshamn

Hatar samhället

Det är xxxtremt frustrerande att ha sitt intresse som arbete. Det ligger toknära hjärtat och jag vet inte vad jag ska göra av min fritid. Egentligen kan jag inte skilja på fritid och arbetstid längre. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet inte vad som vore bättre. Det är förvisso inte en bra idé att behöva arbeta från första början.

Folk är så oändligt tråkiga. Jag blir provocerad. Relationer överlag gör mig utmattad. Jag vill släcka lampan och gå och lägga mig. Jag har gett mig in i något dumt igen. Jag lovade mig själv att ha det vamos a la playa i vår, men jag bröt löftet innan det ens blivit 2016. Nystart är blaha. Jag tycker inte om när folk är sura på mig utan att berätta vad det handlar om. Speciellt det beteendet avskyr jag då jag själv har gjort det och jag vet hur själviskt det är. Jag vill aldrig va det barnet igen. Jag skäms över det barnet och jag får en stark reaktion varje gång jag stöter på det. Jag gillar inte heller härskartekniker (jojo kontroversiell åsikt). Jag gillar att kunna kommunicera bortom barriärer, eller att åtminstone få svepa in sig i känslan. Att få närvaro, att få lita på någon och att inte ha ett frö av oro i bröstet. Jag pratade med A i telefon idag. A är den tryggaste personen jag känner. Trygg som i att jag vet att hon vet. Hon vet att hon aldrig kommer veta. Jag sa det, att jag känner mig trygg med henne för hon kommer aldrig sluta förändras och hon låtsas inte som något annat. Hon kommer aldrig vara säker och det kommer inte jag heller.

Jag undrar 1000 saker. Jag ändrar mig hela tiden. Jag står förundrad. Det mesta är trist. Jag har fått ett fast sovschema som jag håller på att förstöra nu.

DET FANNS EN TID (4) + tillbakablick

- när jag inte förstod mig på det fulla värdet av representation.

Representation är att kunna relatera. Att ha förebilder, att stå förenade. Representation är en stark kraft i kulturen, i de offentliga rummen. Jag blir uttråkad av att konsumera kultur som jag inte kan relatera till. Att konsumera kultur som jag kan relatera till ger mig så oerhört mycket mer - en kick, en knark. När jag såg en dokumentär om hur Icona pop gjorde hiten I Love It blev jag gråtmild, inte för att jag gillar dem, utan för att se kvinnor slå sig fram i musikbranschen. Jag började nästan grina till en trailer för filmen Martha & Niki. Jag blir inspirerad av mina vänner (ickemän) som författar, illustrerar och publicerar böcker, jag ser att det finns en väg att ploga upp tillsammans. Jag följer allt jag hittar som avhandlar asexualitet på ett sätt jag kan relatera till, alltså inte som en åkomma. osv

Att lära känna mig själv och förstå vikten av att jag känner mig representerad i kultur förhöjer min förståelse för- och empati för att alla ska kunna känna samma. En är ju svältfödd på kultur om en inte är vit, cis, hetero, medel/överklasss, man, ablebodied. Jag hade inte känt så starkt för representation om jag blivit matad med det hela livet. Istället blir jag gråtmild och upprymd och stolt och fylld av självförtroende när jag möter något jag kan relatera till, en historia, kultur, en person.

-----------------------------------------------------------------------------------------

i inlägget DET FANNS EN TID (3) så töck jag att jag måste klargöra 1 grej: jag är inte ute efter att jaga ned och kritisera ickemän pga hur de för sin feminism. Varför pissa på nån som lidit under patriarkatet och what not i hela sitt liv, det går inte att kräva konsekvens även om jag vill det. Vi har olika prios, olika tillvägagångssätt, ibland inga. Det gör mig sorgsen, för vi är så starka tillsammans. Men splittring i feminismen grundar sig för många gånger i män och deras makt över oss. Att låta dem splittra oss tar oss ingen vart. Solidaritet framför allt. Så, det var det jag ville komma åt, visa på hur liberalfeminism splittrar ickemän. Det framgick heller inte någonstans att personen i fråga förtjänade uppmärksamhet (vilket hon gör). jag ville bara inte diskutera "kompetens" då jag inte ville utgå ifrån det perspektivet, att "ha rätt kompetens", för det skulle vara att spela liberalfeminismen i händerna. MEN Jag formulerade mig dåligt.

I nästa inlägg av DET FANNS EN TID så vill jag skriva om konsekvens. Hur jag tolkar det, hur jag kringgår det, varför jag gör som jag gör blabalal. gonatt!!!

boktipxs

Läste bl a denna igår. Mycket av boken har tidigare publicerats i Galago, jag kände igen hela stycken. Om klass, om rasism, om fördomar, om ens ofrånkomliga arv. Tänkte scanna sida 57 pga spot on maktanalys sett från utanförskapets perspektiv. Molly har kommit in på konsthögskola och kommenterar klimatet i konsthallarna där tema MAKT avhandlas:

"Sånt vidrigt hyckleri. Som om de verkligen ville ifrågasätta makten. Det är ju dom som håller i ratten. Tidningen-VI-läsarna, dom som låtsas bry sig, men sitter så säkert i båten att de inte offrar nåt... Mer än ord. Dom bestämmer vad som är viktigt. Strebrarna hårdpluggar regelboken, kopierar stil, smak och klass, för att få vara med. Konstgödslar självkänslan. När dom förstår att man skiter i deras ordning så straffas man, hånas eller ignoreras. Fel sorts människor får inte stövla in var som helst i hierarkin och bete sig. Nä, hur skulle det se ut. Dom föraktar såna som oss. Men jag tänker inte be om ursäkt för att jag saknar dom rätta referenserna. Fan, mina bilder är inte ens TILL för dom!"

inredning och utsikt

överst: huset till vänster sett från mitt fönster. 17 fönster är upplysta nu, kl 00:09.
mitten: huset rakt fram sett från min fönster. 1 fönster är upplyst, jag ser rakt in i en lägenhetskorridor genom balkongen. de brukar vara jäktade därinne.
nederst: mitt rum. rikti lortgris eftersom jag limmat fast en bild av ett nedbajsat hört i mitt eget hörn. 4-ever lortigt

västra skåne, where all nice things comes to die

jag hatar inredning, hatar möbler, hatar "god smak". klarar inte av fler saker, att vårda dem, damma av dem, packa ned dem i banankartonger och oroa sig för att färden från A till B ska skada dem. fragila saker, saker som kan gå sönder, saker av sentimentala värden, saker som är minnen, saker som utstrålar personlighet. saker som motarbetar alltings förgänglighet. jag längtar efter att kunna göra mig av med så många av dem som möjligt, att frigöra mig från sakerna.

det finns många bottnar till min avsky till saker. när jag flyttade hemifrån samlade jag under de första åren på mig mängder av saker: fåtöljer, glas, lampor, tallrikar, muggar, kläder, böcker, hyllor, växter, saker som snödrivor i mina hem. jag fick givetvis aldrig stanna länge i ett hem, utan fick lov att kajka runt bland flera olika på bara några år. det är kedjan en har runt halsen, att få leva under tak på någon annans nåder, kortsiktiga tredjehands-, svarta kontrakt. kedjan är att alltid oroa sig, men också att behöva släpa runt på alla saker. jag vet att jag aldrig kommer kunna stanna särskilt länge i ett och samma hem, aldrig aldrig. jag klarar inte av att ha ett stort flyttlass då. jag har inget körkort, jag har inga starka armar. och jag har definitivt inte viljan att bära på sakerna.

jag gjorde mig efterhand av med mer än hälften av alla mina saker.

i mitt nya hem i malmö har jag fått låna möbler. stol, bord, säng, slut. skaffade ett sängbord idag, nätt som en pepparkvarn. jag äger:
- 2 lådor böcker + CDs
- 2 kassar saker = lim, mixerbord, cykellampor, pennor, häftstift, walkman, skosnören, affischer osv
- täcke, kudde, 3 set sängkläder
- datta + midisynth
- 1 ful sänglampa
- 1 cykel
- 3 soppåsar kläder (inkl ytterkläder, skor)
- 3 väskor
- 1 lille lille matta
- 1 skyltdocka

DET FANNS EN TID (avstickare)

vad jag skriver om under rubrikerna DET FANNS EN TID känns verkligen som öppna dörrar. jag sparkar liksom runt i valv, trampar luft. ledsen för det, men jag behöver göra detta. tackochhejdå

DET FANNS EN TID (3)

- då jag inte reflekterade så mkt över värdet av att slicka uppåt och sparka nedåt på twitter. Det är en av de mest pålitliga och effektiva strategierna på twitter om en vill vinna mark.

Föga förvånande är det mest givande att alliera sig med män. Det finns tex statistik (som om vi ens behövde deee men aja) sedan länge på att män anställer andra män, och att de helst förlitar sig på andra män att ta över deras positioner. Dessa studier har gjort främst inom chefssektorn och andra med högt sittande positioner. I artiklar där dessa studier redovisas går det också ofta att hitta ett frö av "hopp": det börjar bli vanligare att kvinnor tillåts plats att klättra i karriärstegen. (se tex: http://www.dn.se/valet-2014/tendensen-att-anstalla-man-fortsatter/
http://www.dn.se/ekonomi/vanligt-att-man-rekryterar-man/) Det framställs alltså som framsteg att 1. vi börjar ta små steg mot att få jämn fördelning av kvinnor och män på maktpositioner 2. att kvinnor börjar på plats ö h t på maktpositioner.
    Att ovanstående statistik skulle vara gynnande är en väletablerad teori. Jag avfärdar den som liberalfeministisk dynga. Inga konstigheter, det är inte svårt att hålla med om det. Jag avfärdar även att det skulle vara en nödvändigt första steg att först sträva mot 50/50-gränsen, varför göra det när en från början kan sätta ett tydligt, högre mål. Än så länge inget nytt eller banbrytande, right? Problemet är att det är liberalfeminism som ständigt praktiseras.

På [min nisch av]twitter råder det, likt överallt annanstans, patriarkala strukturer. Vita hetcismän mellan 30 - 40 styr och ställer efter behag. Den sorts feminism som råder där, oavsett ideologi en påstår sig tillhöra, är på sin höjd liberalfeminism. Hur tar sig det uttryck på twitter? såhär lyder resonemanget: "på twitter bekräftar- och uppmärksammar jag de som förtjänar det/det handlar om kvalitet och verkshöjd, inte inkvotering. Därför kan jag inte rå för att det är flest män som uppmärksammas, då de helt enkelt är bäst."
    Det här resonemanget e röva. first off ickemän blir genom hela sitt liv tillsagda att vi är biologiska avarter, tråkiga, okvalificerade, gör oss bäst tysta. ska vi förväntas kunna prestera när vi aldrig i våra liv ens fått chansen att försöka? när vi har exakt 0 självförtroende och sjuder av inlärt självhat? för de andra top loooool att ickemän skulle va sämre än män. de är bara inte sant. Och twitter vet det, så de börjar ryckas i trådar, ickemän kan visst. resultatet: vissa ickemän får va med i leken, på mäns villkor. Vilka är dessa ickemän? det är viktigt att de har rätt meriter. Dels så får de inte vara hotfulla: de ska inte kritisera män och deras makt, utan bara tacksamt ta emot deras bekräftelse. Den utvalda ickemannen ska slicka mannens röv som aldrig förr. tack vare att denna ickeman nu får ta plats i männens salar så börjar det surras om feminism - h*n förtjänar att vara här, h*n är övertygelsen om att män har en feministisk agenda. Vad ickemannen inte vet om är att h*n är lurad. Så fort som ickemannen slutat visa sin tacksamhet, så fort en tvekar, så fort en höjer ett kritiskt finger, då är en inte med längre.

Jag kan osså tänka mig att folk inte orkar vara politiska på soc medier, alternativt inte ser någon nytta i det. Jag antar att det är ett uttryck för ens privilegier, att en kan välja bort en kamp. Jag kan inte avstå från patriarkalt förtryck. Jag kämpar inte för att det är SÅ KUL, utan jag gör det för att bara orka med min vardag. jag kan inte stoppa huvudet i sanden och strunta i förtryck, och jag blir sårad och känner mig huggen i ryggen när folk inte solidariserar sig i kampen. Samtidigt måste jag förstå att alla inte är beredda att orka lika mycket som jag - speciellt inte andra ickemän. Vad som är enkelt och självklart för mig är inte självklart och enkelt för någon annan. I slutändan gäller det att inte ha några höga förväntningar, att vara tålmodig, vara rak och vara ödmjuk. Men när män inte klarar av att simply sluta breda ut sig som sand i sahara, så har jag ingen nåd.

nedan följer en konversation mellan mig och en annan twittrande ickeman, där vi diskuterar vår nisch av twitter, dvs konstiga twitter där det skrivs skämt.

vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv

... jag försöker  reda ut hur jag förändrats och vilka faktorer det finns som leder en till popularitet/alienation. vad du än tycker om mina tweets så ska jag försöka att distansera mig från det, de e ju inte så att jag vill rätta mig efter någon oavsett om det är sina standars eller nån lort till mans. jag har listat ut att det enda sättet för mig att sluta må dåligt över twitter är att dissikera och förstå mig på dess natur. Så jag tillslut kan sluta bry mig, och därefter sluta twittra eller twittra helt för egen del (omöjligt??). [...] Vi har olika syn på kvalité verkar det som! Det är spännande och förstår vad du menar, skämtformat blir lätt sjukt tråkiga.

aa men har ej varit aktiv och även tappat intresset för twitter, har inget att göra med dig obs. men vet inte om jag ser det som en kvalitetsfråga. snarare vad vi använder twitter till typ?

ja det har vi ju redan strukit under, jag är hung up på twitter och hur jävligt klimatet där e medan du inte alls bryr sig i samma omfattning. men jag skiljer på kvalitet på så vis att jag tex inte RTar män pga de gör inget av kvalité

[...]

  

 jag älskar komrpomisslöshet. och att lösa problem. tänker att vad jag slåss med på twitter går att hitta överallt, och om jag finner en lösning här så kan jag applicera den överallt. jag kan inte kräva av andra [icke-män] att orka vad jag orkar, det vore orimligt av mig. dock lol så kan jag kräva det av män 8)

nä men du kan be om stöd om du känner att du behöver det för detta ska du inte behöva slåss med själv

ja jag kan ju önska mig saker av icke-män. men än en gång känns det för mycket begärt

fast varför?

jag har inget hopp om folk, det är värdelöst att förvänta sig något. när jag slutar förvänta mig saker blir förlusten mindre, de känner du ju igen

ja. jo. sant, ah men ändå!! även om du inte ber om hjälp så ska du veta att jag och tusen andra backar dig. kan va skönt att bli påmind om det då och då. viktigt även.

ja det är skönt, men jag känner nästan aldrig av uppbackningen:( jag känner bara av kylan

då måste du be/kräva!!!

folk hjälper en inte me vad en kräver av dem!!! jag är så jävla jävla tydlig med vad som krävs för ett bättre klimat, men det räcker inte. folk är bara intresserade av att mata sina egon. det finns ingen feministisk praktik

jo det gör det men alla praktiserar den inte på heltid

och detta med t*ldig*llis.  De tror att det räcker att nominera 1 tjej till bästa twittraren så är de goda feminister. egentligen så har de bara hittat någon som går med på deras låga standards för att få hänga med dem

jag gillar inte henne hähähä

det är som ett riktigt lousy killgäng i skolan som släppt in en tjej på premissen att hon ska skratta år alla deras patriarkala skämt

åh gud ja. förstår precis vad du menar. 

de folk sysslar med på twitter är på sin höjd liberalfeminism

ja och det som e så nedrigt är ju att de flesta ickemän också vill ha den uppmärksamheten, den accepterade platsen för vi lever i patriarkatet och tvingas älska den uppmärksamheten

ja exakt. att vi slåss om mäns bekräftelse, den yttersta upphöjdheten. så fucking fult.

goth nytt

kul graj: för några år sedan när jag va i södra polen så fick jag en fan club som följde varje mina steg pga jag va gothare. sen fick de adressen till min dåvarande blogg och de hörde aldrig av sig mer. född till rikti häxa. hejdå 4ever 2015