oh you touch my hyra-la-la

Att ha en blogg är intressant i dessa tider. På så gott som alla andra sociala medier så kan en få omedelbar bekräftelse via följare, gillamarkeringar, reposts, retweets, delningar osv. Jag har ingen aning vad ni går igång på och vad är som får er mat att gå upp istället för ned. Vad jag kan se är: hur många som sett varje inlägg (opålitlig statistik) och hur många som varit inne på bloggen varje dag. Så gott som ingen ger mig respons på mitt bloggande heller, ingen kritik, inga kommentarer, ingen som tar upp något jag skrivit med mig.

Följderna blir att jag inte har något rättesnöre att gå efter. Det är en nyttig övning för mig, att vända mig till mig själv. Jag har gått ett helt liv och gjort annat, det är en väg svår att vika undan från.

Idag har vi gått igenom januaris elräkning och kommit fram till att vi måste betala mer månadsvis för att få det att gå runt. Jag måste numer punga ut med 3400:- per månad, och utöver det 1000:- för vår gemensamma hushållskassa. (här var förut en lång arg utläggning, men det känns B att ta upp det på bloggy innan jag pratat med kollektivet om det). Det gör ont bara jag tänker på summorna.

Har f ö börjat fundera över hur jag ska ta upp mina festvanor igen, ty jag saknar att fladdra runt på dansgolven och att rulla hatt. Vill inte höra migsjälv säga att jag är för upptagen eller trött för att hitta på saker längre.
   Jag var på en hemmafest förra helgen för första gången på säkert år, Högdalen i gnistrande ishalka, tunt mörker, människor i klungor vid torget. Jag och C pulsade fram längs Sjösavägen medan jag noggrant gick igenom min gårdagskväll, hur jag övervägde att kissa i ett trapphus samt tämjde 2-åringen som satt i halsen. Hen pep som en gummianka men travade ändå nöjt runt i köket med en pappkasse över huvve. Efter anekdoten, väl framme vid festen, så satte vi oss tillrätta i hallen, en yta på kanske 2 kvm. Blockerade ingången med dryck i hand. Träffade J, hade Hetsen. Nån blev inlåst på toa. Lättade på våra rövar runt 12-snåret för att hinna sova, snubblade på trottoaren på väg hem och vinkade av C vid busshållplatsen. Fin och kravlös återförening med livet som helgbejakare (helg eller vardag, det har varit mig detsamma en lång tid nu). Ska försöka styra upp öldejter, har en handfull vänner som sagt sig vela pröva på krogen igen. Upp till bevis.

knivövning

Att leva är en styggelse. Idag pågick rasistiska/neo-nazistiska demonstrationer (+motdemos) i bl a Dover och Stockholm. Vi vänder historien och varandra ryggarna till. Vi är sämst allihop. Vi är inkonsekventa feminister, antifascister, antirasister. Vi har ett förlegat språkbruk. Vi könar varann. Vi går till krogarna som befinner sig i fackliga konflikter. Vi är inte bättre. Vi misslyckas trots att vi försöker. Vi föddes med knivar i händerna och hål att kila in dem i i våra ryggar.

Det är inte lätt att träffa rätt med kniven, kompis. Men det är möjligt och vi ska jävlar försöka.

JANUARI MIXTAPE

här kommer januaris mixtape, utan inbördes ordning
1. NAO ft. A.K. Paul - So Good
2. Empress Of - Standard
3. Savages - The Answer
4. Janina Frank - Svartalv
5. Jennylee - Boom Boom
6. Radiohead - Lotus Flower
7. Fever Ray - Im Not Done
8. Tami Tamaki - Despicable
9. Son Lux - Easy
10. Nicole Sabouné - Rip This World
11. Zhala - Slippin' Around
12. Fever Ray - If I Had A Heart
13. Katie von Schleicher - Move Through

i brist på annat

Här får ni lite inblick i mitt liv genom ett mail jag nyss författade och sände iväg. De går inte att vara särskilt privat i mail av denna karaktär så jag tackar min blogg för tjänstgöring som terapeut samt dagbok. Idag har jag försökt plugga och nästan nästan blivit medryckt i någon slags hetta. Men likt ett blygt ögonkast var hettan flyktig och gled snabbt undan. Det är inte hett med högskolestudier. Jag skyr redan miljön och jargongen. Studenter går runt i klungor och har stickade tröjor i jordfärger och sätter sig i soffgrupper med kurslitteratur uppslagna bredvid latten, mackan, mobilen. Jag rycks med i en längtan efter sociala sammanhang och vet samtidigt att min längtan inte är verklighetsförankrad. Jag romantiserar på tok för mycket.

Sedan, ikväll, cyklade jag som en pil förbi parken och in i Möllan med sikte mot Babel. Snabb på pedalerna, allt ljus är grönt ljus. Väl framme träffade jag upp med Y & H för att planka in på Doc Lounge. En dokumentärfilm om New Yorkers satirtecknare visades kl 19 och jag blev glatt överraskad av hur hög igenkänningsfaktor var - jag sysslar ju osså med satir, dock ej på samma nivå. Kraven på abstrakt tänk, känsla för detaljer, träffsäkerhet, stil och mall är densamma i satirteckning som i skojskrift. Satt hela filmvisningen på en stol i hårdplast och sakta domnade min röv bort. Vi rörde oss bortåt direkt efter filmslut, motvind hem, blixtcykel, inget bagage, utvilade muskler = snabb som en uv. Ty vad är motvind för en vindpinad öbo. Nu, just nu, borde jag slutföra blogginlägget och plugga in tre artiklar. jag borde också fortsätta blogga tills jag fått nog. Jag borde också göra precis vad som faller mig in - twittra, sova, äta, dra på mig min overall och tjura runt i lägenheten. Att borda, vad är dä.

mlmööö

kan åren gå så dethär går över

zzzzzzz

Idag vaknade jag upp igen. Jag fann mail i inkorgen och ett av dem var från nissepedia som informerade mig om att de planerar att släppa en ny upplaga av sin bok till våren. Och att en kan bli publicerad där. Fint. Framför allt fint att nissepedia hörde av sig och gjorde sin existens påmind, eftersom jag gör vad som helst för distraktionsmedel. Jag skrev dessa två imorse, inspirerade av tidigare blogginlägg:

Oskarshamn

Hatar samhället

Det är xxxtremt frustrerande att ha sitt intresse som arbete. Det ligger toknära hjärtat och jag vet inte vad jag ska göra av min fritid. Egentligen kan jag inte skilja på fritid och arbetstid längre. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet inte vad som vore bättre. Det är förvisso inte en bra idé att behöva arbeta från första början.

Folk är så oändligt tråkiga. Jag blir provocerad. Relationer överlag gör mig utmattad. Jag vill släcka lampan och gå och lägga mig. Jag har gett mig in i något dumt igen. Jag lovade mig själv att ha det vamos a la playa i vår, men jag bröt löftet innan det ens blivit 2016. Nystart är blaha. Jag tycker inte om när folk är sura på mig utan att berätta vad det handlar om. Speciellt det beteendet avskyr jag då jag själv har gjort det och jag vet hur själviskt det är. Jag vill aldrig va det barnet igen. Jag skäms över det barnet och jag får en stark reaktion varje gång jag stöter på det. Jag gillar inte heller härskartekniker (jojo kontroversiell åsikt). Jag gillar att kunna kommunicera bortom barriärer, eller att åtminstone få svepa in sig i känslan. Att få närvaro, att få lita på någon och att inte ha ett frö av oro i bröstet. Jag pratade med A i telefon idag. A är den tryggaste personen jag känner. Trygg som i att jag vet att hon vet. Hon vet att hon aldrig kommer veta. Jag sa det, att jag känner mig trygg med henne för hon kommer aldrig sluta förändras och hon låtsas inte som något annat. Hon kommer aldrig vara säker och det kommer inte jag heller.

Jag undrar 1000 saker. Jag ändrar mig hela tiden. Jag står förundrad. Det mesta är trist. Jag har fått ett fast sovschema som jag håller på att förstöra nu.

DET FANNS EN TID (4) + tillbakablick

- när jag inte förstod mig på det fulla värdet av representation.

Representation är att kunna relatera. Att ha förebilder, att stå förenade. Representation är en stark kraft i kulturen, i de offentliga rummen. Jag blir uttråkad av att konsumera kultur som jag inte kan relatera till. Att konsumera kultur som jag kan relatera till ger mig så oerhört mycket mer - en kick, en knark. När jag såg en dokumentär om hur Icona pop gjorde hiten I Love It blev jag gråtmild, inte för att jag gillar dem, utan för att se kvinnor slå sig fram i musikbranschen. Jag började nästan grina till en trailer för filmen Martha & Niki. Jag blir inspirerad av mina vänner (ickemän) som författar, illustrerar och publicerar böcker, jag ser att det finns en väg att ploga upp tillsammans. Jag följer allt jag hittar som avhandlar asexualitet på ett sätt jag kan relatera till, alltså inte som en åkomma. osv

Att lära känna mig själv och förstå vikten av att jag känner mig representerad i kultur förhöjer min förståelse för- och empati för att alla ska kunna känna samma. En är ju svältfödd på kultur om en inte är vit, cis, hetero, medel/överklasss, man, ablebodied. Jag hade inte känt så starkt för representation om jag blivit matad med det hela livet. Istället blir jag gråtmild och upprymd och stolt och fylld av självförtroende när jag möter något jag kan relatera till, en historia, kultur, en person.

-----------------------------------------------------------------------------------------

i inlägget DET FANNS EN TID (3) så töck jag att jag måste klargöra 1 grej: jag är inte ute efter att jaga ned och kritisera ickemän pga hur de för sin feminism. Varför pissa på nån som lidit under patriarkatet och what not i hela sitt liv, det går inte att kräva konsekvens även om jag vill det. Vi har olika prios, olika tillvägagångssätt, ibland inga. Det gör mig sorgsen, för vi är så starka tillsammans. Men splittring i feminismen grundar sig för många gånger i män och deras makt över oss. Att låta dem splittra oss tar oss ingen vart. Solidaritet framför allt. Så, det var det jag ville komma åt, visa på hur liberalfeminism splittrar ickemän. Det framgick heller inte någonstans att personen i fråga förtjänade uppmärksamhet (vilket hon gör). jag ville bara inte diskutera "kompetens" då jag inte ville utgå ifrån det perspektivet, att "ha rätt kompetens", för det skulle vara att spela liberalfeminismen i händerna. MEN Jag formulerade mig dåligt.

I nästa inlägg av DET FANNS EN TID så vill jag skriva om konsekvens. Hur jag tolkar det, hur jag kringgår det, varför jag gör som jag gör blabalal. gonatt!!!

boktipxs

Läste bl a denna igår. Mycket av boken har tidigare publicerats i Galago, jag kände igen hela stycken. Om klass, om rasism, om fördomar, om ens ofrånkomliga arv. Tänkte scanna sida 57 pga spot on maktanalys sett från utanförskapets perspektiv. Molly har kommit in på konsthögskola och kommenterar klimatet i konsthallarna där tema MAKT avhandlas:

"Sånt vidrigt hyckleri. Som om de verkligen ville ifrågasätta makten. Det är ju dom som håller i ratten. Tidningen-VI-läsarna, dom som låtsas bry sig, men sitter så säkert i båten att de inte offrar nåt... Mer än ord. Dom bestämmer vad som är viktigt. Strebrarna hårdpluggar regelboken, kopierar stil, smak och klass, för att få vara med. Konstgödslar självkänslan. När dom förstår att man skiter i deras ordning så straffas man, hånas eller ignoreras. Fel sorts människor får inte stövla in var som helst i hierarkin och bete sig. Nä, hur skulle det se ut. Dom föraktar såna som oss. Men jag tänker inte be om ursäkt för att jag saknar dom rätta referenserna. Fan, mina bilder är inte ens TILL för dom!"

inredning och utsikt

överst: huset till vänster sett från mitt fönster. 17 fönster är upplysta nu, kl 00:09.
mitten: huset rakt fram sett från min fönster. 1 fönster är upplyst, jag ser rakt in i en lägenhetskorridor genom balkongen. de brukar vara jäktade därinne.
nederst: mitt rum. rikti lortgris eftersom jag limmat fast en bild av ett nedbajsat hört i mitt eget hörn. 4-ever lortigt

västra skåne, where all nice things comes to die

jag hatar inredning, hatar möbler, hatar "god smak". klarar inte av fler saker, att vårda dem, damma av dem, packa ned dem i banankartonger och oroa sig för att färden från A till B ska skada dem. fragila saker, saker som kan gå sönder, saker av sentimentala värden, saker som är minnen, saker som utstrålar personlighet. saker som motarbetar alltings förgänglighet. jag längtar efter att kunna göra mig av med så många av dem som möjligt, att frigöra mig från sakerna.

det finns många bottnar till min avsky till saker. när jag flyttade hemifrån samlade jag under de första åren på mig mängder av saker: fåtöljer, glas, lampor, tallrikar, muggar, kläder, böcker, hyllor, växter, saker som snödrivor i mina hem. jag fick givetvis aldrig stanna länge i ett hem, utan fick lov att kajka runt bland flera olika på bara några år. det är kedjan en har runt halsen, att få leva under tak på någon annans nåder, kortsiktiga tredjehands-, svarta kontrakt. kedjan är att alltid oroa sig, men också att behöva släpa runt på alla saker. jag vet att jag aldrig kommer kunna stanna särskilt länge i ett och samma hem, aldrig aldrig. jag klarar inte av att ha ett stort flyttlass då. jag har inget körkort, jag har inga starka armar. och jag har definitivt inte viljan att bära på sakerna.

jag gjorde mig efterhand av med mer än hälften av alla mina saker.

i mitt nya hem i malmö har jag fått låna möbler. stol, bord, säng, slut. skaffade ett sängbord idag, nätt som en pepparkvarn. jag äger:
- 2 lådor böcker + CDs
- 2 kassar saker = lim, mixerbord, cykellampor, pennor, häftstift, walkman, skosnören, affischer osv
- täcke, kudde, 3 set sängkläder
- datta + midisynth
- 1 ful sänglampa
- 1 cykel
- 3 soppåsar kläder (inkl ytterkläder, skor)
- 3 väskor
- 1 lille lille matta
- 1 skyltdocka

DET FANNS EN TID (avstickare)

vad jag skriver om under rubrikerna DET FANNS EN TID känns verkligen som öppna dörrar. jag sparkar liksom runt i valv, trampar luft. ledsen för det, men jag behöver göra detta. tackochhejdå

DET FANNS EN TID (3)

- då jag inte reflekterade så mkt över värdet av att slicka uppåt och sparka nedåt på twitter. Det är en av de mest pålitliga och effektiva strategierna på twitter om en vill vinna mark.

Föga förvånande är det mest givande att alliera sig med män. Det finns tex statistik (som om vi ens behövde deee men aja) sedan länge på att män anställer andra män, och att de helst förlitar sig på andra män att ta över deras positioner. Dessa studier har gjort främst inom chefssektorn och andra med högt sittande positioner. I artiklar där dessa studier redovisas går det också ofta att hitta ett frö av "hopp": det börjar bli vanligare att kvinnor tillåts plats att klättra i karriärstegen. (se tex: http://www.dn.se/valet-2014/tendensen-att-anstalla-man-fortsatter/
http://www.dn.se/ekonomi/vanligt-att-man-rekryterar-man/) Det framställs alltså som framsteg att 1. vi börjar ta små steg mot att få jämn fördelning av kvinnor och män på maktpositioner 2. att kvinnor börjar på plats ö h t på maktpositioner.
    Att ovanstående statistik skulle vara gynnande är en väletablerad teori. Jag avfärdar den som liberalfeministisk dynga. Inga konstigheter, det är inte svårt att hålla med om det. Jag avfärdar även att det skulle vara en nödvändigt första steg att först sträva mot 50/50-gränsen, varför göra det när en från början kan sätta ett tydligt, högre mål. Än så länge inget nytt eller banbrytande, right? Problemet är att det är liberalfeminism som ständigt praktiseras.

På [min nisch av]twitter råder det, likt överallt annanstans, patriarkala strukturer. Vita hetcismän mellan 30 - 40 styr och ställer efter behag. Den sorts feminism som råder där, oavsett ideologi en påstår sig tillhöra, är på sin höjd liberalfeminism. Hur tar sig det uttryck på twitter? såhär lyder resonemanget: "på twitter bekräftar- och uppmärksammar jag de som förtjänar det/det handlar om kvalitet och verkshöjd, inte inkvotering. Därför kan jag inte rå för att det är flest män som uppmärksammas, då de helt enkelt är bäst."
    Det här resonemanget e röva. first off ickemän blir genom hela sitt liv tillsagda att vi är biologiska avarter, tråkiga, okvalificerade, gör oss bäst tysta. ska vi förväntas kunna prestera när vi aldrig i våra liv ens fått chansen att försöka? när vi har exakt 0 självförtroende och sjuder av inlärt självhat? för de andra top loooool att ickemän skulle va sämre än män. de är bara inte sant. Och twitter vet det, så de börjar ryckas i trådar, ickemän kan visst. resultatet: vissa ickemän får va med i leken, på mäns villkor. Vilka är dessa ickemän? det är viktigt att de har rätt meriter. Dels så får de inte vara hotfulla: de ska inte kritisera män och deras makt, utan bara tacksamt ta emot deras bekräftelse. Den utvalda ickemannen ska slicka mannens röv som aldrig förr. tack vare att denna ickeman nu får ta plats i männens salar så börjar det surras om feminism - h*n förtjänar att vara här, h*n är övertygelsen om att män har en feministisk agenda. Vad ickemannen inte vet om är att h*n är lurad. Så fort som ickemannen slutat visa sin tacksamhet, så fort en tvekar, så fort en höjer ett kritiskt finger, då är en inte med längre.

Jag kan osså tänka mig att folk inte orkar vara politiska på soc medier, alternativt inte ser någon nytta i det. Jag antar att det är ett uttryck för ens privilegier, att en kan välja bort en kamp. Jag kan inte avstå från patriarkalt förtryck. Jag kämpar inte för att det är SÅ KUL, utan jag gör det för att bara orka med min vardag. jag kan inte stoppa huvudet i sanden och strunta i förtryck, och jag blir sårad och känner mig huggen i ryggen när folk inte solidariserar sig i kampen. Samtidigt måste jag förstå att alla inte är beredda att orka lika mycket som jag - speciellt inte andra ickemän. Vad som är enkelt och självklart för mig är inte självklart och enkelt för någon annan. I slutändan gäller det att inte ha några höga förväntningar, att vara tålmodig, vara rak och vara ödmjuk. Men när män inte klarar av att simply sluta breda ut sig som sand i sahara, så har jag ingen nåd.

nedan följer en konversation mellan mig och en annan twittrande ickeman, där vi diskuterar vår nisch av twitter, dvs konstiga twitter där det skrivs skämt.

vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv

... jag försöker  reda ut hur jag förändrats och vilka faktorer det finns som leder en till popularitet/alienation. vad du än tycker om mina tweets så ska jag försöka att distansera mig från det, de e ju inte så att jag vill rätta mig efter någon oavsett om det är sina standars eller nån lort till mans. jag har listat ut att det enda sättet för mig att sluta må dåligt över twitter är att dissikera och förstå mig på dess natur. Så jag tillslut kan sluta bry mig, och därefter sluta twittra eller twittra helt för egen del (omöjligt??). [...] Vi har olika syn på kvalité verkar det som! Det är spännande och förstår vad du menar, skämtformat blir lätt sjukt tråkiga.

aa men har ej varit aktiv och även tappat intresset för twitter, har inget att göra med dig obs. men vet inte om jag ser det som en kvalitetsfråga. snarare vad vi använder twitter till typ?

ja det har vi ju redan strukit under, jag är hung up på twitter och hur jävligt klimatet där e medan du inte alls bryr sig i samma omfattning. men jag skiljer på kvalitet på så vis att jag tex inte RTar män pga de gör inget av kvalité

[...]

  

 jag älskar komrpomisslöshet. och att lösa problem. tänker att vad jag slåss med på twitter går att hitta överallt, och om jag finner en lösning här så kan jag applicera den överallt. jag kan inte kräva av andra [icke-män] att orka vad jag orkar, det vore orimligt av mig. dock lol så kan jag kräva det av män 8)

nä men du kan be om stöd om du känner att du behöver det för detta ska du inte behöva slåss med själv

ja jag kan ju önska mig saker av icke-män. men än en gång känns det för mycket begärt

fast varför?

jag har inget hopp om folk, det är värdelöst att förvänta sig något. när jag slutar förvänta mig saker blir förlusten mindre, de känner du ju igen

ja. jo. sant, ah men ändå!! även om du inte ber om hjälp så ska du veta att jag och tusen andra backar dig. kan va skönt att bli påmind om det då och då. viktigt även.

ja det är skönt, men jag känner nästan aldrig av uppbackningen:( jag känner bara av kylan

då måste du be/kräva!!!

folk hjälper en inte me vad en kräver av dem!!! jag är så jävla jävla tydlig med vad som krävs för ett bättre klimat, men det räcker inte. folk är bara intresserade av att mata sina egon. det finns ingen feministisk praktik

jo det gör det men alla praktiserar den inte på heltid

och detta med t*ldig*llis.  De tror att det räcker att nominera 1 tjej till bästa twittraren så är de goda feminister. egentligen så har de bara hittat någon som går med på deras låga standards för att få hänga med dem

jag gillar inte henne hähähä

det är som ett riktigt lousy killgäng i skolan som släppt in en tjej på premissen att hon ska skratta år alla deras patriarkala skämt

åh gud ja. förstår precis vad du menar. 

de folk sysslar med på twitter är på sin höjd liberalfeminism

ja och det som e så nedrigt är ju att de flesta ickemän också vill ha den uppmärksamheten, den accepterade platsen för vi lever i patriarkatet och tvingas älska den uppmärksamheten

ja exakt. att vi slåss om mäns bekräftelse, den yttersta upphöjdheten. så fucking fult.

goth nytt

kul graj: för några år sedan när jag va i södra polen så fick jag en fan club som följde varje mina steg pga jag va gothare. sen fick de adressen till min dåvarande blogg och de hörde aldrig av sig mer. född till rikti häxa. hejdå 4ever 2015