whineballe

sjuk för 3783 gången detta år, otajmat nå fruktansvärt som vanligt. Behövde sitta igenom ett seminarium imorse med yrsel och tilltäppta bihålor och tempen kollar jag aldrig längre. Ovanpå det fick jag oklar kritik på hemtentan av kurshandledaren, det klarar jag inte av nu. Befogad är den säkert, jag hade ändå kollat på bedömningskraven och skitit i ett av dem avsiktligt. Det kom jag inte undan med. Hepp. Skolan är hittills bara en lång övning på att lägga sig tillrätta i en form, jag har varit försiktig med hur jag klär mig, hur jag uttrycker mig, jag har somnat till vår undermåliga kurslitteratur men likväl använt mig av den som underlag i arbeten, jag har anpassat mig till Malmö högskolas eviga velande med scheman och salar. Den här stigen är uppstampad, jag vill ta ett steg ut ur den och lägga mig ned en stund å ba: gå vidare utan mig.

Stressen tar kål på mig, mitt schema är ett enda långt runthattande och pusslande. Jag ska löneslava, plugga, repa, träffa vänner, sova, maila, fixa saker. jag vill läsa, teckna, skiva, göra musik, gå på bio och cykla iväg långt långt, jag vill dricka öl helatiden, jag vill lägga mig ned under köksbordet och vila i 1000 år. jag vill allt. Men jag orkar inte det, det är det värsta. Inget är roligt, det är det värsta.

Idag fick jag brev från allmänpsyk som gett mig en tid hos en läkare den 9:e maj. Knappt 3 v efter mitt besök på akutpsyk (ojande undanbedes) med andra ord. Jag är förvånad, jag trodde att de skulle strunta i mig, ge mig en tid till hösten eller inte alls. Jag har uppenbart ingen tro på mig själv. Men jag går sönder, det såg de kanske. Jag rann ut på linoleumgolvet, det märkte de kanske.

det som är fint:
Att cykla genom allén i stadsparken, i Pildammsparken, följa stammarna med dagens sista solstrimmor längs dem med blicken. Dra djupa andetag, doften av ask, björk, popplar, blöt stad i tät skymning och det är skönt att cykla utan händer faktiskt, jag gör det inte bara av fåfänga. Aprils spellista på högsta i hörlurarna: Säkert!, Paarks, Hurula, Nico, ANAMAI, Vit päls, Baba Stiltz. Ett flyktigt lugn, stadiga pedaler, det härjade inre dämpat i 10 minuter.

vi är underground vi är underground

Igår och idag kollade jag på Kobras avsnitt om svensk undergroundkultur och techno/house-DJs. Blev alldeles till mig och har sen igår lyssnat på min gamla setlista från mitt f d DJ-kollektiv.

1. Fan vad jag gillar Kobra. Älskar reportagen och hur de väljer att göra dem. Älskar Kobras upplägg, varje avsnitt som hantverk - deras jingel, soundtrack, fotot. Jag ser på Kobra delvis bara för att få läsa eftertexterna och snappa upp musikspår de haft med i avsnittet, eller nöjt konstatera att jag känner igen den här musiken, det är Gidge, Axel Boman, Koreless, Moderat. Smygdrömmer om att få jobba som musikhandläggare åt ett tv-program, att få tolka foto med ljud. När jag lyssnar på musik föreställer jag mig alltid hur den kan tolkas visuellt, jag målar upp foto och scenario, tränar i huvudet på att gå utanför mina egna ramar, och att hitta dem. Kobra är ett exempel på hur jag föreställer mig mitt eget visuella och ljudmässiga ramverk.

2. Trion och skivbolaget Studio Barnhus intervjuades i nämnda Kobraavsnitt. Blev flipprig i kroppen av längt, jag hade mycket av Studio Barnhus i min setlista. Spelade Pedrodollar, Axel Boman, Egyptrixx, Baba Stiltz, Shakarchi & Stranéus. Brukade b la skolka från åtaganden och dra till en källare på kanske 15 kvm i Visby innerstad för att spela under lunchtid för en publik som brötade på i trängseln. Jag saknar det djupt nu. En dag vill jag orka hitta ett DJ-kollektiv och dra i fester igen.

Nu ska jag lämna filmer till högskolebiblioteket innan de stänger och sedan gå på bio @ Panora. Tjorven knarkar inte

det är laurence iallafall

Xavier Dolans filmer ligger ute på svtplay nu, bl a Laurence anyways, d v s en av mina starkaste bioupplevelser. Om du vill ha något att göra, glo in i en skärm kanske, kliv in här och låt en ovärderlig film välla rakt in i dig. OBS: gobben kräks i försnacket innan filmen börjar: den handlar INTE om en lärare som bestämmer sig för att byta kön. Den handlar om en kvinna som kommer ut som trans i sin 30-årsålder, och hur hennes liv - framför allt det liv hon har med sin partner - fortgår efter det.

PS

läste recension av Moderats nya album III där det beskrevs som för utmanande? hähum. jag älskar dem men om något så är vissa låtar, eller åtminstone vissa passager, snarare lite väl billiga. lyssnar igenom albumet och ibland så zzzzz... jag kan inte sluta tänka på den recensionen. nu ska jag källsortera glas och sova, honest blog.

loving me was crazy shit

jag kommer ha så himla himla tråkigt i maj. så himla. idag har jag gjort 1000 test för GAD och depression som varit helt värdelösa, test grundade på lika delar personlighet som fördomar och lösa påståenden. Men jag börjar att övertyga mig själv om min psykiska ohälsa vilken förhoppningsvis leder till att jag slutar va så hård mot mig själv och kanske en dag sätter mig i terapi. det känns fortfarande extremt långt bort.
   jag har börjat skämmas över min psykiska ohälsa, börjat oroa mig för att jag exponerar för mycket av det. det hade varit hanterbart om jag inte satt i klistret och om jag hade bättre kontakt med mina vänner. jag fladdrar runt utan filter i relationer, få saker är beständiga, få situationer är trygga. det är inte så hett att må dåligt, jag är inte rolig, jag har inte så roligt, jag har oroligt, är orolig.

(kompenserar för min orolighet genom en bild som ska distrahera er. vad händer här??? vi vet inte. det är en mobil i en kudde. det ser lite sorgligt ut kanske, eller roligt, eller så vet ni inte hur ni ska förhålla er till bilden. mobil i kudde.)

Idag har jag också varit på morgonseminarium där jag tuggade fradga medens jag härjade på om realism i lärarhuset. hoppas ingen hörde mina utläggningar för de va iscensatta OBS!! mina kurskamrater är präktiga medelklassbarn och jag orkar inte se dem i ögonen längre. jag nämnde min mensvärk och 2 st killar blev genast obekväma och försökte härska över mig. jag ba happ, jag är iallafall igång med min uppsats till skillnad från er för min ångest kan bara hållas i schack genom planering (: livmödrar är det mest hardcore organet. mens förvandlar mitt liv till en slasherrulle på 2 min, motorsågsmassaker ain't got shit på vad min kropp utsätter mig för. min svanskota eroderar och jag vill skära opp min mage med en kniv för att riva ut alla organ jag kan nå, jag vill inte veta av min kropp från navel och ned längre, jag vill dra min kropp genom en sån grov sågmaskin på träslöjden. att organet ens heter livmoder är en skandal, det borde heta dödsapparaten.

igår satt vi 4 vuxna i köket och bråkade om måtten på lejon och diskuterade hur vi skulle gå till väga för att göra en så verklighetsförankrad honeybadger-kostym åt vår dammsugare som möjligt. vet ni vad jag pratar om? se denhär videon innan ni läser vidare. såhär ska det gå till: dammsugarkroppen är honeybadger, päls och så: dammsugarslangen är en kobra vilken honeybadger äter opp. dammsugaren kommer ha honeybadgermentalitet, och honeybadger doesn't give a shit. honeybadger kommer dammsuga även om du behöver sätta ihop en lektionsplan för dina 8:or, honeybadger äter upp dina cykelnycklar, honeybadger väsnas i 3 timmar utan uppsikt. honeybadger doesn't give a shit. 

Nu måste jag sova eftersom jag ska upp kl 08 och plugga. nästa vecka börjar jag jobba samtidigt som jag skriver på mitt slutarbete som ett jackass. sist jag kombinerade att må röva + plugga + jobba så slutade jag med att jag bröt mig in på kneget nattetid och stal material från deras förråd för att bränna på ett torg vilket ledde till mer ångest samt att butikschefen beslöt att byta portkod till personalingången. loving me was crazy shit. gonatt

ingenting är värt särskilt mycket idag

jag har alltid något i munnen - kaffe, tuggummi, snus. jag har börjat snusa igen för att jag vill ha något dekadent, för att stoppa suget efter annat. Nåt måste jag ha. Jag går igenom spellistor från 2010, jag mår illa. När jag cyklar till Malmös kustlinje och känner lukten av tång och sandstrand mår jag illa, när jag känner doften av nyklippt gräs mår jag illa, när jag går igenom gamla bilder på mig själv mår jag illa. Jag fattar inte varför mer än att det påminner om sommar och uppväxt. Var det utanförskapet? Eller hände något annat? jag vet inte, jag minns inte.

En vår i min barndom rann den extra mycket vatten i diket bredvid vägen vi gick hem från skolan. Diket vi gick längs slingrade sig 1,5 km mellan landsväg och åkerlandskap, tallskog och inhägnader åt boskap. Vägen kantades också av skräp: plast, cykeldelar, ölburkar, tomma eller med skvättar kvar i bottnen. Jag och min tvillingbror roade oss den våren med att anta varsin ölburk och låta dem tävla i att snabbast rinna längsmed vattnet i diket. Vi tävlade tills det inte fanns något vatten kvar att bära burkarna. Vattnet rann aldrig i samma strida ström i diket efter den våren och jag och min bror lekte snart inte mer med varann.

Diket var som sagt hem för mycket skräp. En annan vår hittade jag och min tvillingbror en postlåda i diket, en mossgrön i hårdplast. Om idén föddes där eller om vi redan var igång minns jag inte - men vi började samla på oss ölburkarna vi hittade längs vägen. Burkarna skulle gå till pant, vi ville ha kronorna vi såg i de buckliga burkarna i diket. Knattar som vi va så la vi burkarna i vår nyfunna väska - postlådan - vilken vi i sin tur la undan hemma i en gammal jordkällare. En dag, den minns jag väl, kom en av våra föräldrar och sade sig hittat en postlåda bland en massa ölburkar. Det är knäppt hur en kan va sådär 8-9 år och få den isande känslan längs ryggraden för en måste försvara tomma ölburkar för ens föräldrar. Vad tänkte de? Jag hade velat veta vad som gick deras skallar. Nästa minne är att postlådan hämtas upp av dess rätta ägare, lådan hade antagligen blivit riven av en snöskottare under vintern. Jag fick 70 spänn för den upphittade postlådan och glömde bort ölburkarna som (antagligen) raskt hade omhändertagits av våra föräldrar.

Mitt första starka minne av att erkänna och ge uttryck för min molande ångest är från samma väg. Jag var 11 år och gick hem från skolan med min tvillingbror. En ny person hade börjat i vår klass, L, som var 1 år äldre. L va ett trasigt barn från en trasig familj, vi möttes snabbt i vänskap och strax även i konflikt. Jag va på väg in i tonåren och trivdes inte någonstans. Fel kropp och fel personlighet och inga kompisar och ondskan i hemmet och fruktansvärt rädd för världen. Hur mycket jag sa till min bror och hur mycket jag bara tänkte minns jag inte, men det var på den vägen längs det diket.

RAJ RAJ

Igår ägnade jag mig åt en kär syssla: gå igenom månadens musikrecensioner. Hittade massa gottis, bl a album som jag redan lyssnat igenom t.ex: Öronbedövande Mörker, Naturkraft, Vissa nätter och Brute. Dessutom har hotshotsen Miike Snow snäppt nytt, ett band jag tröttnat på men vars debutalbum jag en gång lyssnade flitigt på. M83 har också släppt nytt samt PJ Harvey (släpp på spotify rå!!!!!). Det här är dock vad jag fann igår:

• Raring's EP "Du O Jag". Recensenten skrev "vem vill göra rock på svenska efter Hurula? [...] raring vill" och "Mattias Alkbergska arvet". Jag ba ge mig en sökmotor, men såhär i efterhand så tycker jag att jämförelserna inte gör Raring rätt. Mattias och Robert Hurulas musik ges karaktär av sina poetiska och egensinniga texter, vilka jag inte tycker Raring på långa vägar mäter sig mig. "Du O Jag" är okej, det är sött, det är lätt, och det är lide lide Mattias Alkbergska gitarrer ibland.

• Gidge's album (??) "Lulin". Gidge gör musik sprungen ur de täta barrskogarna, från djupen av stenbrotten, från västerbottnisk glesbygd. Mer konceptuellt denna gång, enl min tolkning pga att viss- eller all musik i "Lulin" är soundtrack till en film. På gott och ont har det inneburit att Gidge brytit karaktär i förhållande till förra albumet och nu gör mer ambient/ experimentell musik. Lyssna på Gidge - Lulin här

• Lava Bangs Album "Quit Continue". Jag har ingen tidigare relation till Lava Bangs, och jag fastnade inte heller direkt utan fick sova på albumet innan jag kunde ta till mig det vid andra lyssningen (jag hade tacolov trots det svala mottagande sparat albumet i en """punklista"""). De är punkrock, girl-riot. Bästa spåren hittills: Itches, Ouch!, Birthday.

Nu till den knulligaste nyheten:

• MODERAT HAR SLÄPPT SITT ALBUM "III" NU!!!!!!

  Jag har inga planer på att förhålla mig sakligt till det. Jag älskade singeln de släppte för 1 månad sedan och jag hittade fullängdaren nyligen, den släpptes tydligen häromdagen. Animal Trails är favvon tillsammans med Reminder än så länge. Album finns på Spotify, i affärerna, ej ännu på tuben. håll till godo

jag har velat supa ned mig hela tiden ända sedan jag kom till malmö

Jag kommer krascha snart. En osmickrande bild av mig själv är väl uppmålad, där jag försöker rättfärdiga mig själv, där ett samtal inte kommer utan jag prackar på det på andra. Det finns otrygghet i att inte bli inbjuden till dialog, utan att ständigt vara den som får föra saker på tal. Jag lägger visserligen stolthet i det, att stå upp för sig, våga prata om det som är obekvämt. Men den nöter på mig, gör att jag känner mig ovälkommen, ger mig för mycket utrymme att fylla med vad som helst. Det finns en glipa mellan mig och min omgivning i malmö, tunn och nästan osynligt som den glipa mellan staplade pappersark. Och glipan är vass.

Jag saknar de som vet vem jag är, de som vet triviala saker om mig. De jag slipper dölja mig för, förklara för, inte har en chans att ljuga inför. De jag kunde kommunicera med. Minnen av trygghet och trivsel, minnen av närkontakt. Minnen av något som kanske aldrig varit, kanske efterkonstruktioner, kanske tiden som förlåter och förskönar. Fast ändå, minnen.

När människor inte känner till grundläggande saker om en så skalas personen aldrig av. Jag står aldrig naken inför dig, du får aldrig hela historien, vi delar aldrig på bördan. Och säg inte att jag ska ta det lugnt, jag tar det inte lugnt, jag tar det hårt. Jag vill supa ned mig hela tiden och inte va bättre än så. Jag vill sluta stjäla min egen tid, jag vill resa mig upp och be om ursäkt för att jag störde och lämna lokalen. Jag vill vika mig omsorgsfullt, stryka en snäll hand över mig själv och lägga undan mig i ett skåp. Jag vill inte att något ska stå i vägen, fast det räcker inte.

Jag ber om en förändring. Jag ber om att någon ställer mig mot väggen och säger att jag är vilse, att jag har fel. Utmana mig, syna mig. Jag väntar på att någon ska hinna före mig, överraska mig, sätta saker på sin ända, ändamålsenligt, medvetet. Jag vill inte kunna ha svar på tal längre.

Jag har varit 27 i snart 3 år.
tjatja