det som förlåtas kan

jag önskar glädjen kom lätt. att jag visste var den befann sig och att den inte svek. att jag uppskattade vad som erbjöds: att stå på en balkong och lyssna på brötig musik med sina vänner, att se på djurbilder, att känna doften av blöt asfalt mellan sofiefelund och kronborg. men inget når fram. inte ens stjärnorna på majhimlen når fram längre. inget räcker till förutom musiken om nätterna när jag går runt pildammen. då det bara är jag.

vsg, mitt vemodigaste just nu: