En tar sig hemifrån. En ligger i en säng någonstans i mysiga Dalaplan. En cyklar hem igen på natten och det faller snö i Malmö. Snön smälter i plusgraderna i gropar i asfalten i cykelbanorna och sprätter upp som spår av träck längs min rygg och röv. Gatljusen hänger stillsamt i sina vajers över gatorna. Flackande ambulanser som nästan kör på en vid södra sjukhuset, rader av taxibilar vid Södervärn och Triangeln, ensamma människor i fuktiga dufflar med ögonen i backen längs Pildammsparkens promenadsträckor. Om jag cyklar tillräckligt snabbt går trafikljusen mellan Sofielund och Kronborg alltid gröna när jag väl ska passera dem. Det luktar nybakad gofika vid Sofielundsparken där de vattensjuka odlingslotterna vilar. Det tar ca 15 minuter för mig att ta mig från Kronborg till Sorgenfri, det är roligast att cykla genom möllan kl 16. Någon försöker sälja något vid bajsrondellen, Kämpa Malmö pryder ej längre dess välvda vägg. Gamla tältlägret står öde bredvid ateljén. Vid ateljéns cykelställ ligger ett par lumpna kängor, skärvor från en spegel, spruckna illgula soppåsar med diverseavfall som sipprar ut, fimpar, godispapper, skit, idel skit. Däri klafsar jag runt för att kunna palla upp cykeln bredvid de andra och låsa om den med min omständliga kedja. Hamnen, där allt är modern arkitektur förutom det nedgångna gamla varvet. Skolans lokaler i en rad längs hamnområdet: Niagara, Orkanen, Gäddan.
Jag börjar känna mig desperat. Någon måste rädda mig snart, någon, något. Malmö rör inte vid mig trots att jag sover i dess famn varje natt. Det spelar ingen roll vad jag ställer till med, inget tar sig innanför mitt skinn. Det är inte värdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar