Det vrider sig i magen. Skickar svarsmail till Umes äldsta kollektiv där jag tackar nej till en plats i deras hem. klickar på sänd utan att vela, för att, ni vet, att långsamt riva av ett plåster drar ut på smärtan.
Jag vill bo i Umeå men jag har tackat ja till ett kollektiv i Malmö, för att jag intalat mig själv att det vore det bästa. Jag försöker påminna mig själv om alla anledningar jag har till att välja Malmö. Oftast minns jag inte varför. Istället brukar jag gråta vid min dator. Efter att ha gråtit en stund minns jag inte varför jag gör det heller. Jag stirrar på mina fingrar som vilar över tangenterna och minns hur jag i grundskolan lärde mig det mest praktiska sättet att placera händerna över tangentbordet. Det mest praktiska sättet att föra fingrarna från s till t till r till a till t till e till g till i till s till k. Strategisk. Och nu minns jag varför jag gråter, jag minns varför jag tackat ja till ett kollektiv i Malmö och inte i Umeå. För att det är vore det mest praktiska och strategiska. Jag gråter över hur futtigt livet blivit, att dessa anledningar väger så tungt. Att jag känner mig bestulen. Att jag ska härda ut, tänka långsiktigt, för att inte nämna ekonomiskt. Är trött på den skiten.
Min mage säger Umeå, mitt hjärta säger Umeå, hela min kropp säger Umeå och stöter bort mig för mitt förbannade beslut. Jävla Malmö. Varför ska jag flytta i Malmö. För att för att. 1000 anledningar. Det finns 1000 anledningar för mig att flytta till Umeå också. Jag vet dock inte hur något kommer sluta oavsett vilken stad jag flyttar till, det är väl det enda som lugnar samtidigt som det grämer mig.
Nu har mailkorgen slutat brinna, den glöder i en nedstängd flik. Jag orkar inte förlora mig i förtvivlan längre. Orkar inte lyssna på min kropp, tar en till snus och skärper mig. Skickar sms med H och A och J. Skriver mitt första blogginlägg på 2 år. Mottar ett sms, J skriver: ångesten går över. Och det gör den, en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar