jag har alltid något i munnen - kaffe, tuggummi, snus. jag har börjat snusa igen för att jag vill ha något dekadent, för att stoppa suget efter annat. Nåt måste jag ha. Jag går igenom spellistor från 2010, jag mår illa. När jag cyklar till Malmös kustlinje och känner lukten av tång och sandstrand mår jag illa, när jag känner doften av nyklippt gräs mår jag illa, när jag går igenom gamla bilder på mig själv mår jag illa. Jag fattar inte varför mer än att det påminner om sommar och uppväxt. Var det utanförskapet? Eller hände något annat? jag vet inte, jag minns inte.
En vår i min barndom rann den extra mycket vatten i diket bredvid vägen vi gick hem från skolan. Diket vi gick längs slingrade sig 1,5 km mellan landsväg och åkerlandskap, tallskog och inhägnader åt boskap. Vägen kantades också av skräp: plast, cykeldelar, ölburkar, tomma eller med skvättar kvar i bottnen. Jag och min tvillingbror roade oss den våren med att anta varsin ölburk och låta dem tävla i att snabbast rinna längsmed vattnet i diket. Vi tävlade tills det inte fanns något vatten kvar att bära burkarna. Vattnet rann aldrig i samma strida ström i diket efter den våren och jag och min bror lekte snart inte mer med varann.
Diket var som sagt hem för mycket skräp. En annan vår hittade jag och min tvillingbror en postlåda i diket, en mossgrön i hårdplast. Om idén föddes där eller om vi redan var igång minns jag inte - men vi började samla på oss ölburkarna vi hittade längs vägen. Burkarna skulle gå till pant, vi ville ha kronorna vi såg i de buckliga burkarna i diket. Knattar som vi va så la vi burkarna i vår nyfunna väska - postlådan - vilken vi i sin tur la undan hemma i en gammal jordkällare. En dag, den minns jag väl, kom en av våra föräldrar och sade sig hittat en postlåda bland en massa ölburkar. Det är knäppt hur en kan va sådär 8-9 år och få den isande känslan längs ryggraden för en måste försvara tomma ölburkar för ens föräldrar. Vad tänkte de? Jag hade velat veta vad som gick deras skallar. Nästa minne är att postlådan hämtas upp av dess rätta ägare, lådan hade antagligen blivit riven av en snöskottare under vintern. Jag fick 70 spänn för den upphittade postlådan och glömde bort ölburkarna som (antagligen) raskt hade omhändertagits av våra föräldrar.
Mitt första starka minne av att erkänna och ge uttryck för min molande ångest är från samma väg. Jag var 11 år och gick hem från skolan med min tvillingbror. En ny person hade börjat i vår klass, L, som var 1 år äldre. L va ett trasigt barn från en trasig familj, vi möttes snabbt i vänskap och strax även i konflikt. Jag va på väg in i tonåren och trivdes inte någonstans. Fel kropp och fel personlighet och inga kompisar och ondskan i hemmet och fruktansvärt rädd för världen. Hur mycket jag sa till min bror och hur mycket jag bara tänkte minns jag inte, men det var på den vägen längs det diket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar