jag har velat supa ned mig hela tiden ända sedan jag kom till malmö

Jag kommer krascha snart. En osmickrande bild av mig själv är väl uppmålad, där jag försöker rättfärdiga mig själv, där ett samtal inte kommer utan jag prackar på det på andra. Det finns otrygghet i att inte bli inbjuden till dialog, utan att ständigt vara den som får föra saker på tal. Jag lägger visserligen stolthet i det, att stå upp för sig, våga prata om det som är obekvämt. Men den nöter på mig, gör att jag känner mig ovälkommen, ger mig för mycket utrymme att fylla med vad som helst. Det finns en glipa mellan mig och min omgivning i malmö, tunn och nästan osynligt som den glipa mellan staplade pappersark. Och glipan är vass.

Jag saknar de som vet vem jag är, de som vet triviala saker om mig. De jag slipper dölja mig för, förklara för, inte har en chans att ljuga inför. De jag kunde kommunicera med. Minnen av trygghet och trivsel, minnen av närkontakt. Minnen av något som kanske aldrig varit, kanske efterkonstruktioner, kanske tiden som förlåter och förskönar. Fast ändå, minnen.

När människor inte känner till grundläggande saker om en så skalas personen aldrig av. Jag står aldrig naken inför dig, du får aldrig hela historien, vi delar aldrig på bördan. Och säg inte att jag ska ta det lugnt, jag tar det inte lugnt, jag tar det hårt. Jag vill supa ned mig hela tiden och inte va bättre än så. Jag vill sluta stjäla min egen tid, jag vill resa mig upp och be om ursäkt för att jag störde och lämna lokalen. Jag vill vika mig omsorgsfullt, stryka en snäll hand över mig själv och lägga undan mig i ett skåp. Jag vill inte att något ska stå i vägen, fast det räcker inte.

Jag ber om en förändring. Jag ber om att någon ställer mig mot väggen och säger att jag är vilse, att jag har fel. Utmana mig, syna mig. Jag väntar på att någon ska hinna före mig, överraska mig, sätta saker på sin ända, ändamålsenligt, medvetet. Jag vill inte kunna ha svar på tal längre.

Jag har varit 27 i snart 3 år.
tjatja