buu buu buuuuu 2015

2015 är snart slut. kortfattat om minnen från året:

I januari kom jag hem efter en vända till Göteborg och Malmö. Min sambo J berättade att den skulle flytta till Stockholm och jag slutade förlita mig på horoskop för inget hade förutsagt att jag skulle inleda året med att gå ned mig totalt. Årets längsta vecka kom i januari. Januari kom också med mitt största arrangemang hittills, att egenhändigt dra i de första trådarna för att arrangera ett gig med ett av mina gamla favoritband Solen. Jag började också producera min EP och visste ej ännu om allt det skulle leda till.

Februari - april: S flyttade in, jag var nedbruten och bad om förändring. Satt av de flesta av mina lediga timmar i studion, de första veckorna satt jag ca 5 h/dagen där. Cyklade mellan hemmet, torgkassen och studion. Försökte säga upp samarbetet med mitt DJ-kollektiv, hade en knut i magen men män lyssnar inte. Samarbetet fick fortsätta till Juni. Började repa med ett band bestående av 4 vänner, satt bakom trummorna. Startade upp en Ingen Människa är Illegal-lokalgrupp efter 3 månader av planerande. Fast koncentrerad på att se till att ockupera min tid. Jobbade med EPn, lät en koreograf lyssna på mina demos över en pizza. Den ringde senare upp mig och sa att den ville använda musiken till en dansuppsättning. Jag blev upprymd och rädd. Och en kväll, fick det mest kletromantiska jag någonsin hört viskat i mitt öra. Som att jag rörde mig i en film. Jag började undvika henne strax efter det. Äkta runaway.
  I början av April var dagen kommen för Solen att ha sitt gig i Visby, jag hade slitit till tårar med arrangemanget. Näst flest antal betalande gäster vi någonsin haft. Stötte på sångaren som avvisade mig vänligt men bestämt. Lommade hem kl 03 till ett hem som än en gång skulle bryta upp, S skulle flytta ut efter att dens liv på Gotland gått i spillror. C flyttade in som ersättare. Vi hittade snabbt till varann över klasshat, hustla och ångest.

Maj grät jag mig igenom på diverse toaletter. Började hitta ut i vårvädret och försökte sitta av min tid med böcker i solen. Drevs till vansinne av nya sambon A. Började förbereda mig på att bli utsparkad ur vårt hem inför turistsäsongen i vanlig ordning.

Juni - Augusti: Flyttade ut från kollektivet DB, försatte mig i 3 månaders bostadslöshet. Åkte till GBG och Malmö för första gången sedan 6 månader. Hamnade i en kris. Rann ut som salt vatten på ett golv på Hisingen. Åkte till Gotland och utnyttjade mina stänga konton väl för att skriva av mig om mina besvär. Tog med trötta nävar upp striden mot min sjukdom som bubblade upp till ytan i sommarvärmen. Skar genom korridorer och skogar om kvällarna. badade inte en endaste gång, ville inte se västra Gotlands kustlinje och minnena den för med sig. Gångerna jag hämtade dig på moppen mitt i natten när din familj gick itu. När vi dök i nattvattnet. Det ligger mig fortfarande för nära, minnena.
  Hatade turismen. Hatade Twitter med stegrande intensitet. Hatade mitt DJ-kollektiv, hatade N's välvilja. Vände skivor med dem för sista gången vid ett kalkbrott på norra Gotland i Juni. Satte mig på bussen bort utan att säga hejdå. Återförenades med J efter 1 år av separation. Jag beundrar fortfarande dens mod att ta mig tillbaka in i dens liv efter vad jag gjorde.
  Arrangerade gig med Mattias Alkberg i mitten av augusti. Hade burit tungt inför arrangemanget. Publiken var slapp men bandet lysande. Hade en flört med trummisen. Ledde i slutet av kvällen Mattis till taxin och höll i hans varma berusade hand när jag tackade för spelningen. Minns hans sårbarhet och hur jag blev ödmjuk inför den. Varning för skryt: vände skivor innan- och efter giget, _skulle_ ha gjort det med basisten i Refused - men han va för trött efter turné. Happ.
  Bokade i augusti resa till Berlin tillsammans med C. Vi for dit i början av september.

September tillbringades i Berlin och Lund. Berlin sjöng på sin sista sång, vi hade lyckats timea vår resa dit lagom till att hösten anlände. Jag var en varböld i Greifswalder straße, jag kom i onåd hos kollektivet vi bodde i från dag 1. Tackar C som var tålmodig med mig. Vi hann se alldeles tillräckligt av staden, jag minns Neukölln och hur berlinarna vi mötte inte såg med blida ögon på turismen och gentrifieringen. Jag kunde konstatera att mitt liv är reducerat till att må dåligt på olika platser. Rundade av resan med en film som fick mitt hjärta att brista och att gå i bikt. Återvände till Sverige med ett brinnande ärende från koreografen i mobilen. Lund tog emot mig i värmeböljan. Jag hade en för stor matta i sovrummet, det blev en fest att rulla undan den och jag visste ännu inte att Lund var en plats dit jag gått för att dö.

Oktober - november: hade blivit en housewife i Lunds söderkvarter, bodde med A från tyska kollektivet. Hade blivit tilldelad lägenhetens vackraste rum och södra Sveriges ensammaste tillvaro. Joggade i stadsparken varje morgon och gick på promenader om eftermiddagar och kvällar. Matade änder, cyklade till bibblan, gick på bio. Allting med stort vemod. Hade fått projektanställning av koreografen, en ny föreställning skulle sättas upp. Deadline: vintern 2016. Jobbade med musiken dagarna i ända, kände mig otillräcklig, undangömd och understimulerad. Började på allvar leta efter boende i Malmö och halkade runt i mailkorgen titt som tätt, stressade mitt i tristessen.
  Reste till Jönköping och Köpenhamn under oktober med nya vänner jag lärt känna. Kände mig tillfreds under korta stunder. Satt i Folkets bio i Jönköpings tändstickskvarter och såg på Baader Meinhof komplex, vännerna bredvid hånglade sig igenom filmen.

1:a oktober hade jag varit på träff vid ett kollektiv belägrat söder om Malmös hjärta, jag trodde att jag hade gjort ett fumligt intryck men de ville ha mig. Samtidigt hade ett kollektiv i Umeå bett mig flytta in och jag fick lida mig genom grav beslutsångest. Jag valde Malmö, jag gjorde det inte med hjärtat utan med strategiskt rimlighetstänk. Skaffade denna blogg i samma veva. Jag sa hejdå till Lund i mitten av november, lämnade delar av mitt flyttlass bakom mig och for mot Gotland. Det var inte svårt att lämna Lund.

Sista månaden: December. Jag hade genomlidit tre veckor på Gotland och haft fruktlösa tjaffs med mor. Kämpade med ekonomin och musiken, trivdes i det kompakta mörkret ute i periferin. Nattpromenerade med musik i lurarna, dansade på grusväg. Reste från ön den 8:e dec till GBG och hamnade tillslut här, i Malmö.
  Detta är min andra vecka i kollektivet. Förra veckan va vi alla 5 samlade tills julledigheten drog oss isär. 3 av dem hade jag träffat redan 1 år tidigare, dock bara flyktigt. Då, i slutet av 2014, satt jag i ett kollektiv vid Upplandsgatan med två hajar. Där bodde även I, M och barnet P (då 4 år gammal). Jag hade aldrig kunnat gissa att jag senare skulle flytta ihop med dem i deras nya kollektiv.


Ikväll är det Lördag, jag har spända axlar efter allt skrivande och har proppat i mig minst 100 gram dadlar. Jag försöker landa, försöker ta vara på denna korta tid innan jag måste börja arbeta igen. Allt jag kämpat för i ett halvår har trots allt gett resultat: jag har fått bostad. Jag har fått lönearbete inom musik och all musik är nästan färdigställd. Jag har kommit in på en utbildning, jag har en cykel, jag har fått min decemberlön, jag har fått nya vänner. Jag har styrt upp flyttlasset och värnat om mina relationer. Jag har fucking krigat, Jag har pinat. Jag dog inte det här året heller. Nu ska jag andas i en vecka, sen kommer 2016.